”Det var ingen vacker syn som mötte mig den morgonen på jobbet”
Tomatplantor och träd är betydligt mer uttrycksfulla än vi trott. Det har utlöst ett kulturkrig på redaktionen.
Toppbild: Unsplash
Ibland tänker jag att mänskligheten kan delas in i två grupper: de som bryr sig om växter och de som inte gör det. Påverkas du av att en planta lider av torka – eller förblir du likgiltig?
Det var inte vackert, kan jag säga, när jag kom in till redaktionen en morgon nyligen. På det soliga fönsterbrädet stod tre små plantor, varav två av dem hade vissnat i brist på vatten. De två spröda körsbärstomaterna var bortom all hjälp, bara gurkan med sina fem blad hade klarat sig. Mina kolleger var märkvärdigt oberörda. De visste heller inget om de senaste forskningsrönen gällande tomater. Mer om dessa strax.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Låt mig först påminna om den nya trenden. I sommar ska det odlas grönsaker och populärast är tomater. Kanske är detta en reaktion på det skakiga världsläget, ett terapeutisk beredskapsbeteende som märks i medelklassens trädgårdar och balkonglådor. Om kriget kommer så har vi åtminstone våra egenodlade körsbärstomater. Eventuellt kan det också hänga ihop med att priset på tomater ökat med hundrafemtio procent det senaste året.
Även jag har drabbats av självhushållningsfebern. Varför, tänkte jag i februari, inte fylla rabatten framför huset, vanligtvis plats för dekorativa men komplett onyttiga stockrosor, solrosor, och blåklint, med nyttiga tomatplantor? Inte lika färggrant, men klart mer vitaminrikt. Risken finns förstås att det blir som med potatisen vi brukade sätta då barnen var små. Sättpotatisarna inhandlades svindyrt, eko nånting, och sattes i otaliga kubikmeter med speciellt inköpt jord från en, typ, bonde. I augusti drog barnen under mycket ståhej upp några fula, förkrympta knölar. Dvärgknölarna – eller körsbärspotatisarna om man vill se det positivt – smakade alltid sämre än vanlig butikspotatis.
Jag har nu i alla fall optimistiskt satt ett dussin tomatfrön, som grott. Framför oss ligger därmed en lång sommar av vattning, gödsling och ansning. Min man suckade häromdagen och konstaterade att han redan innan säsongen inletts är trött på att vattna. Det brukar bli hans uppgift att om sommarkvällarna tålmodigt bevattna alla blomsterrabatter, bärbuskar och äppelträd. Tack och lov gillar han opera, så han kan ha det i lurarna för att lindra tristessen.
Extra motiverande för att sköta vattningen noggrant kan de senaste forskningsrönen om tomatplantors känsloliv vara. Ett israeliskt forskarteam har lyckats spela in de ångestfyllda knäppningar som tomater ger ifrån sig när de är törstiga. Människor kan inte uppfatta dessa högfrekventa ljud, som för övrigt även uppstår när man klipper i växterna. Hur det låter på de högre frekvenserna i en skog som avverkas vill jag inte ens tänka på.
Träd är som bekant mer intelligenta än vi tidigare trott. De kommunicerar via intrikata, vidsträckta rotsystem, och har förmåga till både minne och inlärning. Den italienske forskaren Stefan Mancuso, som intervjuas i dokumentären Trädens superkrafter på SVT Play, anser rentav att träd har någon form av självmedvetenhet. Hans experiment visar att ett poppelfrö tar sig smartare genom en labyrint än en råtta. Grodden är visserligen långsammare men väljer den kortaste vägen, medan råttan irrar runt, runt.
När jag med menande blickar och inte så lite skuldbeläggande berättade för mina kolleger om tomaters vetenskapligt inspelade högfrekventa skrik av törst förhöll de sig förvånansvärt kallsinniga. Till slut lovade någon att rädda hem gurkplantan före påsk. Jag grubblar ännu över om händelsen är en vattendelare på redaktionen. Tillhör vi två olika grupper av mänskligheten – eller åtminstone olika sidor av kulturkriget? Vem hör i så fall vart? Se där något för en vass statsvetare att reda ut. Eller en psykolog.
***
Läs även: Råttor är inte att leka med, eller?
Läs även: Så lärde aporna oss det vi vet om kärlek
