Det var välfärdsstaten som förstörde infrastrukturen

Det är ingen slump att Sveriges misskötsel av sin infrastruktur sammanfaller med den svenska välfärdsstatens expansion, från 1970-talet och framåt. Samtidigt som skatterna höjdes, budgeten blev större, befolkningen ökade, fler fordon kom ut på vägarna och transporter blev allt viktigare för vårt välstånd, minskade nysatsningarna på fysisk infrastruktur proportionellt och kontinuerligt. 

Hur kom det sig att ju rikare Sverige blev och ju mer infrastrukturens betydelse ökade, desto mindre brydde sig staten om dess underhåll och förnyelse? 

Förklaringen är enkel; på gränsen till banal. Välfärdsstaten kannibaliserade först på nattväktarstaten och sedan på infrastrukturstaten. 

Statsmakten i Sverige har tre slags uppgifter, vilka kan beskrivas som en liten cirkel i mitten och två större ringar runt denna cirkel. Den innersta cirkeln inrymmer statens kärnuppgifter – inre och yttre säkerhet i form av rättsväsende, inre våldsmonopol, militärt försvar och rikets skötsel och skatteindrivning: Nattväktarstaten. Nivån över, mittre ringen, inrymmer fysisk och intellektuell infrastruktur – kommunikationer och byggnader, respektive utbildning och forskning: Infrastrukturstaten. I den yttersta ringen finner vi främst olika transfereringssystem, alltså fördelningspolitik i form av utbetalda stöd och bidrag inklusive sådant som ”utvecklingsbistånd”, alltså bidrag till utlandet: Välfärdsstaten. 

Cirka 70 procent av statens budget utgörs av välfärdsstatens olika arrangemang. Nästan alla statsutgifter bekostas med skattemedel. Men som Lafferkurvan, denna högerextremisters ögonsten enligt Magdalena Andersson, lär oss, kan inte staten ta ut hur stora skattesatser som helst, eftersom intäkterna faller i absoluta tal när skattesatsen höjs över en viss nivå. Och inte kan staten låna hur mycket som helst heller, utan att undergräva sin finansiella trovärdighet. 

Alltså börjar välfärdsstaten äta sig inåt. Fenomenet är inte olikt belägenheten för djur med exoskelett, vars organ bara kan växa inåt, och då på bekostnad av utrymmet för andra organ. Ta spindeln, ett förhållandevis intelligent rovdjur men med den olyckliga omständigheten att dess hjärna omsluter dess matstrupe. Sålunda har evolutionen ”löst” problemet med spindelns behov av en relativt stor hjärna genom att låta den växa inåt, vilket gjort dess matstrupe så trång att spindeln inte kan inta fast föda, utan måste suga livssafterna ur sina offer. 

Först åt den svenska välfärdsstaten sig inåt mot kärnan genom att använda försvarsutgifterna som budgetregulator. Därefter blev det polisens och rättsväsendets tur. Därnäst kom turen till satsningarna på den fysiska infrastrukturen. 

Den så kallade infrastrukturskulden, det vill säga försummade investeringar i infrastruktur relativt tillväxten i ekonomi och befolkning samt kompensation för slitage, beräknades 2018 att uppgå till 500 miljarder kronor. Sedan dess har Sveriges befolkning vuxit med ytterligare cirka 400 000 personer netto. 

Men försummelsen är större än vad dessa tal visar. Ty ett flertal infrastruktursatsningar som förbättrar statistiken har samtidigt varit politiska prestigeprojekt utan samhällsekonomisk större nytta så som Botniabanan, Ådalsbanan eller Västlänken med bortslängda tiotals miljarder kronor. 

Likt en fåvitsk husägare har våra politiker hellre byggt en swimmingpool som man kan använda några dagar om året för sin fåfängas skull, i stället för att lägga om taket, trots att de förtunnade tegelpannorna går sönder och takpappen inte längre är vattentät.

Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.

***

Läs även: Är den svenska yttrandefriheten hotad?

Läs även: Vad kan vi lära av Finland?