Detta står prinsens favoritlåt för – egentligen

”Samtidsproblematik, en krispig prosa samt ett kvinnligt perspektiv”, det är vad Polaris förlagschef Jonas Axelsson förväntar sig när Augustprisnominerade succéförfattarinnan Karin Smirnoff nu tar över stafettpinnen efter David Lagercrantz med uppdraget att skriva tre nya böcker i Stieg Larssons hyllade Millenium-serie.

Vad innebär då ett kvinnligt perspektiv, undrar vi lite till mans (obs – vitsigt).

För att möjligen hitta svaret på den frågan går det att använda ett så kallat Bechdeltest. För den som inte hunnit googla kan vi avslöja att det handlar om ett test med vilket en films framställning av kvinnor kan bedömas. Numer används det även när det gäller litteratur. 

Testet, som myntades av amerikanska serieskaparen Alison Bechdel, har blivit en feministisk angelägenhet och avser hur filmen samt den litterära världen gestaltar kvinnor ur ett stereotypiskt och negativt perspektiv. För att t ex en film ska klara Bechdeltestet måste den uppfylla följande kriterier:

Vi killgissar att både Karin Smirnoff och Lisbeth Salander klarar testet.

* * *

Hur som helst så har lady Dis och prins Charles förstfödde son William delgivit amerikanska nättidningen Huffington Post namnet på sin favoritlåt. Svaret är aningen oväntat. Varje morgon kliver han upp till tonerna av australiensiska heavy metalbandet AC/DC:s Thunderstruck.

”Jag har lyssnat på den en miljon gånger vid det här laget, avslöjar prinsen. Det är den absolut bästa medicinen att vakna till – särskilt måndagmornar. Det är omöjligt att inte ryckas med!”

Låten handlar om att träffas av blixten och innehåller bland annat textraden ”broke all the rules, played all the fools”. Med tanke på den borgerliga konvenansen på Buckingham Palace är det inte osannolikt att prinsen gör sig skyldig till en ”freudian slip” så det står härliga till.

Bandnamnet AC/DC kommer för övrigt från engelskan alternating current/direct current (växelström/likström). Vi som har koll vet också att bokstäverna är slang för – bisexuell.

* * *

Åsa Linderborg, Ann Heberlein och Nina Björk drog i gång debatten om det kvinnliga åldrandet – och det med besked. Enligt dem en synnerligen deppig historia. Det finns en sorg i att inte längre känna sig snygg, det vilar något skamligt över ansiktets förfall, skriver kulturkvinnorna.

Britta Svensson i Aftonbladet gick genast till aggressiv motattack.

”Jag tycker att ett gäng kända kvinnor i 40–50-årsåldern borde skärpa sig. Gnället över att de inte står ut med sig själva för att de inte längre är unga är deprimerande”.

Själv undrar jag när det blir dags för männen att tycka till om samma åldrande. Ta fotbollsspelaren och kalsongmannekängen Fredrik Ljungberg, Sveriges mäktigaste medieman Peter Wolodarski och granskande journalisten Janne Josefsson – alla var de med på AB:s lista över Sveriges 100 sexigaste män. För över femton år sedan. Kroppens förfall har – möjligen – hunnit i kapp dem vid det här laget. Nog vore deras manliga syn på vikande hårfästen, artrosanfrätta leder och förlorad muskelmassa laddad läsning? 

* * *

Slutligen: Jag ansluter jag mig snart till en egen version av romerske statsmannen Catos berömda uttalande: Ceterum autem censeo Carthaginem esse delendam (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras). Cato lär ha avslutat samtliga sina tal i senaten med just denna fras. Orsaken var hans hat till Roms svurna fiende, stadsstaten Karthago i Nordafrika.

Min egen fras lyder: ”För övrigt önskar jag den svenska politiska korrektheten åt fanders”.

Jag tänker på detta med liken i garderoben. Hur lång är egentligen en preskriptionstid?

Ta landsbygdsministern Anna-Caren Sätherberg, utbytesstudent i USA och anställd i krogsvängen i Sverige på 1980-talet. På båda ställena testade hon enligt egen utsago droger.

Mer än trettio år har passerat. Synderna skedde för drygt tre decennier sedan och torde vara preskriberade.

Ingalunda.  

Hon tvingas i stället ”erkänna” för media med tillägget: ”Jag har också kört för fort”.

Om journalisterna inte slutar gräva fram drygt trettio år gamla ungdomssynder av det här slaget tänker jag i framtiden tacka nej till att någonsin bli minister.