Diagnostisera och härska
Googlingen »Trump psychiatric disorder« ger nästan två miljoner träffar.
Två miljoner!
Så många inlägg spekulerar alltså om Trumps mentala hälsa. Ett, inte ringa, antal psykologer, terapeuter och psykiatriker har glatt levererat diagnoser. Många hävdar att Trump lider av en narcissistisk personlighetsstörning. Andra är övertygade om att han befinner sig i en galopperande demenssjukdom, kanske alzheimers. Inte så få menar att han bör diagnostiseras som bipolär.
Låt mig säga så här: Trump är, om alla dessa diagnostiker har rätt, inte den förste politiker som kämpar med mental ohälsa eller psykisk instabilitet. Depressioner och ångest är inte helt ovanligt hos politiker – de är lika utsatta som vilken människa som helst. Ett visst mått av narcissism tycker jag mig kunna se hos många makthavare. När det gäller diagnosen bipolär finns det forskning som tyder på att människor med den diagnosen är ytterst lämpliga för politiska toppositioner. Psykiatern Nassir Ghaemi hävdar i boken »A first-rate madness« att ett framgångsrikt ledarskap kräver ett visst mått av sjuk fantasi. Krig, kriser och katastrofer kräver ledare som inte är fullt normala.
Winston Churchill skulle aldrig ha klarat av att besegra Hitler om han inte varit tillräckligt svartsynt för att kunna föreställa sig en katastrof och tillräckligt manisk för att kunna uppbåda både energi och uthållighet för att krossa det tredje riket.
Ghaemi menar att bland andra Ghandi, Lincoln och Churchill var bipolära. »En mentalt frisk person«, skriver han, »kan sällan mobilisera den explosiva aggressivitet och uthållighet som krävs för att bekämpa en stark yttre fiende som befinner sig i överläge«. En mentalt frisk person skulle ha gett upp. Den bipoläre fortsätter att slåss. Med andra ord tycks det inte vara någon nackdel för Trump om han, i likhet med Churchill, pendlar mellan depression och mani.
Nu är det ju inte för att visa på likheterna mellan Trump och Churchill som det spekuleras vilt om hans eventuella diagnoser. Nej, det är naturligtvis för att misstänkliggöra honom, utmåla honom som opålitlig och galen.
Det är en tendens jag ser allt oftare och ogillar starkt: användandet av psykiska diagnoser som skällsord. Att klistra en diagnos på den misshagliga tycks betraktas som ett effektivt sätt att avfärda honom eller henne. Nog borde vi ha övergett just den härskartekniken i samband med kommunismens sammanbrott.
