Din hund är allt det du borde fått av din mamma

Ibland undrar jag om inte mänskligheten kan delas in i två grupper – de som älskar hundar och de som inte gör det.   

Länge tillhörde jag den senare kategorin. Som barn bodde jag granne med två bruna, gigantiska (så minns jag dem, från när jag var fyra, fem, sex år) storpudlar. De ställde sig med tassarna mot mina späda axlar och skällde för full hals och lämnade rivmärken på min bröstkorg. Det var rätt skrämmande. Min bild av hundar var under många år att de dreglade, skällde och luktade illa.  

Det hjälper heller inte att hundägare överslätande säger "han vill bara leka". Skällande framstår alltid som aggressivt för den som inte är van vid hundar. Min en gång sexårige son blev jagad över gården av en liten vit tuss till sällskapshund. Den hoppade upp och bet honom i ändalykten, som i en tecknad serie. Hundägaren tyckte att det var väldigt gulligt. Jag var inte alls road. 

Sedan en kort tid tillhör jag då ändå den andra gruppen människor – hundälskarna. Eller älskare och älskare förresten. Jag har fortfarande ett kyligt förhållande till djur som skäller argsint, dreglar och luktar illa ur munnen. Men vi har nu själva fått en hund till familjen – den är en tvärhand hög och mycket behändig. Som valp ryms den i en ficka, ett slags pockethund, och fullvuxen kommer den att kunna tas med i en väska.  

Just det exemplar vi har fått liknar en katt, mjuk i pälsen och väldigt gosig. Skillnaden, förklarade min yngste son, är följande: En hund dyrkar sin ägare som en gud på grund av att ägaren förser hunden med mat och trygghet – medan en katt drar en helt annan slutsats. Ja, ni kan gissa vilken. En människa som serverar mat, rensar lådan och agerar dörrvakt ses naturligtvis som en butler av sin katt. Eller som Churchill lär ha uttryckt det: En hund ser upp till dig och en katt ser ner på dig. 

Eftersom jag är van vid att behandlas lite på nåder av vår katt frapperas jag dagligen av hundens totala hängivenhet. Att man inte behöver göra ett skvatt för att vara dess största kärlek på jorden. Nada. Man behöver inte vara snygg, inte smart och inte ha skrivit en roman. Man behöver inte ens ha duschat för att få en hunds tillgivenhet. Vänner och bekanta säger nu ofta: "visst är det är som en ny baby, ett barn?" Jag svarar: absolut inte. Spädbarn – och större barn – är både krångligare och otacksammare (och mycket mer underbara).  

Snarare erbjuder en hund villkorslös kärlek av samma slag som en god förälder bör erbjuda. Hunden förmedlar till sin ägare: "Jag älskar dig i grunden precis som du är, med utstående tänder, dumma vitsar och alla skavanker. Allt du gör är fantastiskt". Många föräldrar säger så och menar det, men för en hel del föräldrar är det bara en läpparnas bekännelse. Deras barn vet intuitivt att det inte stämmer. De behöver visst vara snygga, smarta, skriva en roman eller vad det nu kan vara som krävs, för att duga. 

En valp däremot har inga förväntningar. Den dyrkar dig oavsett, från första ögonblicket. Sedan kissar den på köksgolvet och bajsar i vardagsrummet. Så det är antagligen något evolutionärt, det där villkorslösa. Det blir en ömsesidig pakt det där att inte döma varandras avigsidor. Vi tar ut vår valp i trädgården en gång i timmen, för att träna rumsrenhet. Där leker han med boll och skuttar runt som ett glatt yrväder. Men när det är dags för att kissa vill han inomhus för att göra det på under matsalsbordet och den tillfälligt inplastade mattan. 

Det väcker mycket tankar att bli med hund. Till exempel undrar jag varför så många hundägare avråder från det. Mer om det i en kommande krönika. Stay tuned, för det blir en lång hundvår.

***

Läs även: Vem är du i kulturrevolutionen?

Läs även: Katter tar oss igenom den trista månaden