Director’s cut
En av de mer hetsiga middagsdiskussioner jag haft var med en filmkritiker. Stridsämnet: Roman Polanski.
Året innan, 2009, hade den polsk-franske regissören häktats i Zürich på begäran av amerikanska myndigheter. 1978 skulle han dömas för att ha våldtagit en 13-årig flicka på en fest hemma hos Jack Nicholson, men flydde till Frankrike. USA ville nu få honom utlämnad. Det fick de inte. Ett flertal mäktiga filmarbetare skrev på ett upprop till Polanskis försvar.
För djävligt, sa jag.
Rimligt, sa filmkritikern.
Hans argument: händelsen var så gammal och regissören hade bidragit med så många mästerverk till filmhistorien.
Va? Jag pläderade vilt för likhet inför lagen. Att Polanskis konstnärliga gärning skulle ge honom rättslig immunitet var en tanke som fick mig att sätta bourgognen i vrångstrupen. Samtidigt insåg jag att åsikten inte var särskilt extrem. Det var ju precis den som personerna bakom Polanski-petitionen gett uttryck för. Martin Scorsese, Tilda Swinton, Pedro Almodóvar, Jeanne Moreau, Mikael Håfström …
När jag förra helgen läste det öppna brev som Woody Allens adoptivdotter Dylan Farrow författat, där hon beskriver sexuella övergrepp hon menar att han utsatt henne för som barn, gjorde jag mig beredd på fler middagsdrabbningar.
Ännu ett manligt konstnärsgeni som kan härja som han vill. Men ju längre ner jag sjönk i fallet Woody Allen, desto svårare blev det att säga något säkert. Polanski är bevisat skyldig, Allen är det inte. I alla fall inte rent rättsligt. Anklagelserna om sexuella övergrepp var på tapeten redan för 21 år sedan, när Woody Allen lämnade Mia Farrow för hennes adoptivdotter, och de hamnade i en infekterad vårdnadstvist. Åklagaren valde att inte väcka åtal i brist på tillräckliga bevis. Ett utslag av flathet inför det stora geniet, eller en rättssäker bedömning? Omöjligt att säga. Lägg därtill det mediala tvåfrontskrig som sätter krokben för varje utomstående bedömning.
På ena sidan står de som uttrycker avsky och äckel mot Woody Allen och Hollywood som fortsätter prisa »en pedofil«, på andra sidan de som försöker leda i bevis att Mia Farrow satt övergreppsgriller i huvudet på sin dotter. I Michael Wolffs anklagelseakt i The Guardian utmålas Farrow-familjen som ett gäng manipulerande spinndoktorer. Oavsett om man väljer att avfärda Wolffs text som minst lika manipulativ, och ett uttryck för den cyniska misstänksamhet de som utsätts för sexuella övergrepp riskerar att drabbas av, så sammanfattar han känslan jag lämnas med. »Everybody is at work here. Everybody is someone else’s instrument. Everybody is promoting something.« Med det lilla tillägget, att det också gäller en sådan som Wolff. Fast det hindrar inte att jag har min uppsättning middagsargument klara.
Kan en konstnärlig gärning ursäkta ett brott? Nej.
Bör konsten vara moralisk? Nej.
Ska konstnärerna vara moraliska? Inget krav, men är de inte det så behandla dem därefter.
Och förresten, jag glömde nämna att bland högdjuren som skrev på för att rädda Polanskis skinn fanns också Woody Allen.
Det räcker för att veta vad jag tycker om den karln.
