Distanslösheten i Sommar ett djävulstyg

Annie Lööf lever ett intressant liv. Så pass intressant att hon skaffat sig vad hon kallar ”min kanal”, på Youtube. Där finns ett avsnitt med rubriken ”Jag reagerar på mig själv”. Annie agerar framför kameran med glittrande ögon och småskrockande mun och levererar följande direktcitat:

”Åh jag ser så ung ut.” ”Vad trygg jag ändå är.” ”Jag gav mig in i politiken för att få människor att växa.” ”Här ser man verkligen att jag står kvar.” ”Jag är faktiskt väldigt stolt över att jag fann mig i stunden.” Avslutat med ”Vilket debattklipp gillade du bäst?”.

Det här känner jag igen från något annat. Annie agerar influencer, så partiledare hon är, men hon är inte ensam.

Det finns en hel skola för den som gillar idén med att offentligt få reagera på sig själv. Det gäller bara att få frågan av Sommar i P1. Svarar man ja till att sommarprata, har man kommit in på den allra bästa skolan. Sommar i P1 har med sin programchef Bibi Rödöö lyckats lansera idén om Sommar i P1 som ett flaggskepp, den svenska poddradions ”lokomotiv” och en lägereld. 

Sommarpratarna presenteras vid Sveriges Radios största presskonferens och vägen fram till att delta i den har nyligen beskrivits av reportern Christian Daun i SvD. Han får träffa Bibi Rödöö, och hon berättar om devisen: ”Väj inte för de såriga livsberättelserna.” Så framgångsrik har hon varit i det arbetet att hon också skapat återträffar för sommarpratarna, möten införda 2002 och kallade ”debriefing”.

Själv anser hon inte att sårigheten är ett dekret men två saker talar emot henne; en är att röster inifrån kan berätta hur instruktionsmötena för producenterna går till,  en annan är programmen själva. Kavalkaden av såriga, ibland ärrade, berättelser. Skulle denna uppsjö av djävulstyg organiskt ha letat sig in vid lägerelden Sommar, för att där uppdagas som de modiga berättelser svenskarna bär inom sig?

Nja, eller som Rödöö säger om sommarpratarna: ”Vi försöker styra dem på ett milt och positivt sätt, ungefär: ’Åh det är så intressant att lyssna på dig för du är så bra på det här.’ ”

Tankarna om det privatas allt överlägsna ställning i det offentliga kommer troligen från två håll. Ett är föreställningen att ju mer intim, desto ärligare är berättelsen. Den i sin tur kommer antagligen från tider då man skilde mellan privat och offentligt, vilket kunde få en del att anta att andra inte var ärliga i offentligheten. Ville man ha sanning fick man gå in i privatlivet. Ett annat är djuppsykologin, som betraktar omedvetna föreställningar och känslor som orsaker till omotiverade tankar och reaktioner. Alltså måste man också av det skälet ge sig in i det såriga, för att riktigt kunna förstå vad det är att vara människa.

Men så ser det inte ut längre. Under de senaste tjugo åren hör det alltmer till undantagen att skilja mellan privat och offentligt. Det gör att både Annie Lööf och Bibi Rödöö underhåller en kultur där distanslöshet är norm och narcissism är mod.

Självupptagen intimitet kanske känns tröstande för en del, jag ser framemot det sanna, det goda och det skönas återkomst.