Djävulsk dominoeffekt

Den vanligaste fråga jag fått den senaste tiden gäller terrorns ekonomiska skadeverkningar. Det kan tyckas hjärtlöst att ens tänka på sådant när människor dör och familjer slits sönder. Likväl är det mitt jobb att göra framtidsbedömningar – och då kan terrorn inte tänkas bort.

Faktum är att det finns en rätt omfattande forskning om såväl terrorns rötter som dess konsekvenser. De hänger samman; utan en riktig analys av orsakerna kan man inte verksamt bekämpa terrorn. Gör man fel kan konsekvenserna förvärras av just de insatser som var tänkta att lösa problemen.

Men terrorism finns i många varianter. RAF hade andra bevekelsegrunder än ETA – som i sin tur skiljer sig från dagens IS. De förstnämnda var lokala europeiska rörelser. IS har sin bas i flera »failed states« (Irak, Syrien och Libyen), men bygger ett eget kalifat med oljeinkomster och skatteintäkter. Ledarna är varken fattiga eller outbildade och de manar inte till klasskamp eller separatism; de kommer från uppåtsträvande medelklass och drivs av apokalyptiska visioner om slutstrid mot Satan.

Därför är det otillräckligt att försöka utplåna själva terrororganisationen – sådana korståg bekräftar bara deras världsbild och drar in nya rekryter. Uppgiften är att kombinera riktade våldsinsatser med sociala, politiska och ekonomiska reformer i terrorns basområden – något som är ohyggligt svårt för utomstående att åstadkomma i »failed states« i andra världsdelar.

Terrorattacker av den typ vi sett i Paris, London och Madrid får omedelbara ekonomiska konsekvenser – förutom död och skräck. Transportsystemen skadas, resande försvåras, handel likaså. Men de direkta effekterna är vanligen snabbt övergående. Det får många att dra slutsatsen att terror inte har långsiktiga konsekvenser. Det är fel.

Återkommande attentat får nämligen också indirekta, långsiktigt verkande effekter. Framtidstro och beteendemönster påverkas. Vi lägger om konsumtionen på sätt som inte alltid syns i statistiken – eftersom ingen vet hur den skulle sett ut utan terror. Vi reser mindre till turistmål som kan vara hotade, vi lägger mer resurser på skydd och säkerhet. Företag drar ner investeringar i oroliga områden. Kapitalflöden bromsar upp.

Dessutom får terrorn indirekta effekter genom de försvarsåtgärder som de angripna staterna vidtar. Militära attacker riskerar att ge än mer sönderfall i terroristernas basområden. På hemmaplan hindrar säkerhetskontroller och murar rörligheten. Försvarsindustri och säkerhetstjänster får mer resurser.

Ofta sägs att ökade offentliga utgifter ger kortsiktigt högre BNP. Det stämmer i vissa fall, men få stater är villiga att låna till vad de ser som kärnverksamhet (som just medborgarnas säkerhet). Därför tränger de ökade kostnaderna för terrorbekämpning efter hand ut andra offentliga utgifter; nettoeffekten blir långsiktigt mindre resurser till välfärdsstaten.

Statens moteld mot terrorism innefattar också inskränkningar av medborgarnas personliga sfär: avlyssning, kameraövervakning, gränskontroller. Det är svårt att mäta ekonomiska konsekvenser av sådant, men sannolikt får åtgärderna en dämpande effekt på kreativ och gränsöverskridande verksamhet. Även något så pass oförargligt som säkerhetskontrollerna på flyget har faktiskt påverkat vårt sätt att resa, även om många blivit så luttrade att de inte reflekterar över det längre.

Var och en av alla dessa effekter är inte särskilt stor. Det som gör mig orolig i tider som dessa är emellertid att de slår mot en bräcklig europeisk ekonomi, och i ett redan osäkert politiskt läge.

Euro-området har haft nolltillväxt i åtta år. Arbetslösheten har fastnat på hög nivå. Flyktingkris och terrorjakt hotar Schengenavtalet. Ett brittiskt utträde ur EU är fullt möjligt. Ryssland och Ukraina är i krig vid unionens yttre gräns. Populistiska och protektionistiska rörelser är på frammarsch.

I detta läge blir de frätande effekterna av terrorn på förtroende och sammanhållning i Europa långt farligare än om attackerna skulle kommit under en ekonomisk uppgång med gott självförtroende.

Ekonomisk stagnation och flyktingkris är svåra nog. Att samtidigt möta terrorhotet på ett förnuftigt sätt kan bli mer än vad Europas ledare mäktar med.

För övrigt minns jag de lastbilsköer vid fransk-tyska gränsen som för 30 år sedan drev fram det som skulle bli Schengen. Att riva upp avtalet skadar inte bara frihandeln och ger nya bilköer. Det riskerar att hota unionen i sig.

Klas Eklund är senior economist på SEB.