Djuriska domstolar

Jag inser att det inte finns mycket i den senaste tidens debatt om feminism och gubbiga härskartekniker som jag och journalisten Janne Josefsson skulle vara ense om. Jo förresten, en sak: att det finns ett stort problem i samhället med begreppet »män är djur«.

Men där slutar likheterna.

Janne Josefsson, och många med honom, fortsätter att åtta år efter tv-dokumentären »Könskriget« hävda att ett gäng fascistfeminister påstår att män är djur. Utifrån ett sönderklippt citat i ett program som fälldes av Granskningsnämnden.

Nu senast i debatten om debatten efter den där ödesdigra 8 mars-kvällen i Göteborg har nämnde Josefsson gång på gång oemotsagd fått säga att det som gjorde honom så arg var detta »påstående«.

Och hör man det så – klart att karln är upprörd.

Jag menar också att det mycket riktigt finns de som påstår att män är djur – men det är inte feministerna.

Det är delar av den svenska rättsapparaten. Och det påståendet lutar jag inte på en enda framhetsad intervju.

I den så ofta diskuterade kvinnobilden som gång efter annan påverkar svenska domstolar glömmer vi lätt bort hur rättsväsendet ser på män. Hur mycket mansförakt som finns inbyggt i tanken att kvinnor får skylla sig själva i vissa situationer. Underförstått – ibland till och med uttalat – utifrån övertygelsen att »män är sådana« – det vill säga djuriska. Okontrollerbara. Omöjliga att få stopp på om de har blivit tillräckligt upphetsade, arga, uppretade eller fyllekåta.

Låt mig ta ett exempel från en dom, där två män dömdes för att ha våldtagit en ung kvinna men domstolen sänkte straffet utifrån en i förundersökningen upphittad bild. På denna tittade kvinnan lite sexigt och inbjudande på en av gärningsmännen någon timme före övergreppet.

Mannen, resonerade tingsrätten, kunde därför inte antas att ha trott annat än att kvinnan var inställd på att ha sex med honom. Låt vara att hon hade somnat, att han lät sin kompis delta i övergreppet, att kvinnans enda upplevelse av »sexet« bestod av skador efteråt och att han olovandes fotograferade allting.

Men tala om mansförakt! Som om mannen ifråga inte kunde tänka klart då han fått en »sexig blick«. Som om allt som skedde efter att hon tryckt på denna kåtknapp inte var hans ansvar – han styrdes ju bara av sina lustar.

Svenska domar ger gott om exempel på män som har tappat hörseln och inte har kunnat uppfatta nej och gråt på grund av sexuell upphetsning, och män som antas följa något slags predestinerad manlig aggressivitetskurva när de dödar en kvinna för att hon inte vill svara på frågor vad hon gjort på kvällen eller för att hon vill separera.

Återigen – vilket förakt mot alla de män som livet igenom klarar av att både bli försmådda, förbannade och förorättade utan att tillgripa våld. Som om de inte vore tänkande människor, utan … just det – djur.

Men återigen – är det verkligen »fascistiska feminister« som påstår detta? Hur är det med källkritiken, tillåter jag mig att fråga en av landets mest meriterade journalister. Hur mycket belägg finns det för att det springer omkring manshatande kvinnor och påstår detta?

Eller är det snarare så att det är vi kvinnor som gång på gång genom livet visar att vi inte alls tror på detta befängda påstående? Se bara på hur vi följer med män hem i tron att just den här killen bara vill ligga, eller kanske dricka te, inte slå eller våldta. Se bara på alla nya chanser vi ger er.

Få enskilda meningar har fått sådant genomslag som just den om »män är djur«. Kanske är det dags att vi frågar oss varifrån denna myt verkligen kommer.