DN:s skräckscenario är dagens mittenpolitik

Viktor Barth-Kron kliade sitt begåvade huvud i Expressen för någon vecka sedan: varför avgörs inte svensk politik i mitten längre? Varför verkar de stora partierna snarare lockas till kanterna?

Utmärkta frågor. För om det verkligen vore så att de statsbärande partierna sökte sig bort från mitten, skulle vi leva i en värld där grisen gal i granens topp. Varken matematiken eller partipolitikens mest grundläggande regel har trots allt förändrats: för att få makt behöver man en majoritet och för att få en majoritet måste man locka de väljare som kan gå åt båda hållen, det vill säga mitten.

Partier kan gå vilse, men till sist brukar maktens kompassnål styra. Tror vi verkligen att partierna bestämt sig för att strunta i makten?

När man arrangerar partierna i Sveriges riksdag efter höger-vänsterskalan ligger mitten på Centerpartiets sista mandat. »Den breda mitten«, som Annie Lööf brukar säga. Det kinkiga är att partiets politik inte längre är mittenpolitik.

På höger-vänsterskalan är Centern numera ett nyliberalt parti i ekonomiska frågor. Det är en ytterkantsposition. Det har blivit mer så, efter att andra partier, inklusive Moderaterna och Socialdemokraterna, har börjat signalera en uppmjukning av sin liberalism med doser av konservatism och välfärdssocialism.

På den värdepolitiska skalan, den som brukar kallas gal-tan, ligger Centern ungefär vid Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De ser gamla normer och traditioner som hämskor och förtryck. Även det är en ytterkantsposition.

Centern är också det parti som är mest tjurskalligt i sin beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna. Till och med Vänsterpartiet har skruvat ner tonläget en aning och inom Socialdemokraterna har både SSU och LO planterat tanken att det är rimligt att använda sig av Sverigedemokraternas röster i riksdagen när det passar.

Centerns inställning blir i allt större utsträckning en ytterlighetsposition, även i den frågan.

Så var ligger mitten, då?

Dagens Nyheters ledarsida började ana svaret för en vecka sedan.

Det var just LO-ordföranden Susanna Gideonssons utspel om att S borde driva igenom högre pensioner med stöd av Sverige­demokraterna som fick tidningen att rysa. Om Socialdemokraterna faller för frestelsen, skrev Martin Liby Troein, skulle Sverige hamna i en »djupt olycklig situation«. Riksdagen skulle kunna få en moderat statsminister, som tvingades driva igenom vänsterpolitik vad gäller socialförsäkringssystemen. Ett slags spegelbild av dagens social­demokratiska statsminister, som tvingas regera med stöd av en högerlutande riksdag.

Och visst, om man solidariserar sig med de stackars statsministrarna förstår man vilket helvete det skulle bli. Men om man tänker på väljarna?

SOM-institutets mätningar har sagt ungefär samma sak rätt länge: majoriteten väljare är rätt konservativa och har blivit mer så i frågor om migration, brott och straff och annat av det slaget. Men inte i ekonomiska frågor. Där har majoriteten blivit alltmer skeptisk till privatiseringar och marknadslösningar. Man kan tycka vad man vill om det, men det är där, åsiktsmässigt, som den politiska mitten i Sverige finns. Det DN beskriver som ett skräckscenario är helt enkelt mittenpolitik med den opinion Sverige har. 

Matematiken och partipolitikens lagar har inte upphävts. Det som är på väg att ske är att partierna, som gått vilse i sina egna krumbukter, sakta söker sig tillbaka mot mitten, så som den ser ut nu. Sverige­demokraterna är först, eftersom de kan röra sig snabbare. DN:s mardrömsvision kommer, i en eller annan form, nästan säkert att bli sanning. För politiken kan bara tillfälligt domineras av ytterkantspartier som Centern.