DN:s standardmodell har blivit en parodi

Vissa saker ändras aldrig. De går i repris gång på gång. Tanken slog mig i förra veckan när jag läste Dagens Nyheters ledare inför riksmötets öppnande. Det var en av de där ledarna som bara DN kan skriva: tillkämpat tålmodig, uppfostrande och förnumstig.

Det gällde »fem brännande frågor« som valrörelsen »borde handla om«.

Klimatet kom först. Givetvis. Det här är DN, trots allt. Därefter följde kriminaliteten, skolan, arbetslösheten och vård och omsorg.

Inga överraskningar där och inte mycket att invända. Det är just det som kännetecknar förnumstighet. Men det intressanta var vad som saknades.

Stycket om kriminaliteten handlade till större delen om Brå:s rapport om kopplingen mellan kriminalitet och invandring. Men ingenstans fanns ordet »invandring«, »utrikes födda«, eller något liknande. Det var ett litet mästerverk i undanglidande. DN lyckades till och med få med ordet »överrepresentation«, utan att säga något om vilken grupp denna överrepresentation gällde.

I stycket om arbetslösheten, ett problem som också är hårt knutet till konsekvenserna av svensk migrationspolitik, fanns inte heller någon referens till den saken. Inte heller i stycket om skolor, trots att det handlade om segregering och »utanförskap«.

Åtminstone tre av de fem punkter DN listade är alltså direkt kopplade till invandringens konsekvenser, ändå lyckades tidningen låta bli att nämna saken.

Jag kan känna sympati. Vår tids monomani är uttröttande. ALLTING beror på invandringen. ALLTING beror på klimatförändringarna. Att tagga ner lite är vettigt. Men det fanns inget avspänt i texten. Den var en verbal ringmuskel. Däri låg det oföränderliga: undanglidandet, de dubbla bottnarna, övertygelsen om att det är finare att undvika och antyda, än att tala ur skägget.

Vissa saker ändras aldrig.

DN var inblandad i ett par andra »nämn inte saken«-diskussioner i förra veckan. Anders Bol­ling, som i drygt 20 år jobbade på DN, berättade om hur hans nyansering av klimatlarmen stoppades av tidningen. Han liknades vid en förintelseförnekare, trots att han inte alls ifrågasatt klimatförändringarna eller människans roll i dessa.

 Man skulle kunna tro att DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, skulle ha något att säga om saken. När DN granskar makthavare brukar de trots allt förvänta sig att de granskade ställer upp med en kommentar. Men Wolodarski hade inget att säga. I stället fördömde han en annan mediegranskning på twitter, men vägrade samtidigt att berätta vilken granskning det handlade om, trots att en hel drös läsare uttryckligen undrade.

Chefredaktören klandrade alltså något, men vägrade säga vad det var.

Det blev ett slags parodi på vad som blivit DN:s standardmodell: ignorera kritik och ovälkomna åsikter. Nämn inte ens namn på personer som säger fel saker. Radera dem ur den del av offentligheten, som DN till stor del kontrollerar.

Vilket för oss till Ann Heberlein. Hon har just skrivit en bok om hur hon deplattformerades, bland annat av just DN, efter att ha nämnt ord och samband som inte ska nämnas. En del som inte sa ett knyst då, försöker byta fot nu. Inte alla. 

Johannes Klenell, kulturredaktör på Arbetet, skrev en längre sak om detta, delvis utifrån en kommentar jag skrivit. Den underliggande poängen i den långa texten var att deplattformeringen Heberlein skriver om är ett skenproblem. Det bevisas av att hon kunde crowdfunda och åka på resor.

Det Klenell inte vill förstå är att problemet med deplattformering inte handlar om hur synd det är om enskilda människor. Det handlar om den snäva, repressiva och konformistiska offentlighet som Sverige odlar. Om den härskande mentalitet som straffar ifrågasättande med ostracism. Att bannlysningarna och nedtystningen föder en yvig och ibland rätt osmaklig halvoffentlig undervegetation är ännu en negativ konsekvens av den här osunda kulturen. Det är inte ett argument för att den är okej.

Vissa saker ändras aldrig.