Död åt statskapitalismen

Han är landets obestridde ledare, en högerman, men ändå svår att placera. Finanskrisen har höjt hans opinionssiffror mer än han hade kunnat hoppats. Han har just givit landets bilindustri ett räddningspaket motsvarande en procent av BNP eftersom de inte klarar av att sälja bilar på marknadsmässiga villkor.

För detta har han lovordats av både landets ledande högerorienterade dagstidningars ledarsidor och av alla andra nationella media. Till och med av oppositionen. Ledaren har därtill delat ut nya subventioner till byggindustrin, och utesluter nu inte stöd till fler branscher. I julhandeln varnar han nu medborgarna för utländska julklappar. Det är ju viktigt att skydda jobben i hemlandet.

Nej, det handlar inte om Frankrike och inte om president Nicolas Sarkozy.  Det är Fredrik Reinfeldt vi talar om.

Det har varit ett galet 2008. Många sanningar har ställts på ända. Men det finns faktiskt några som Reinfeldt och alla vi andra borde hålla fast vid.

För det första: Sverige är byggt på frihandel. Mer än så, Sverige är fött, närt och uppväxt sedan 1850-talet på globalisering av handel och finansväsende. Av prislappen på den kinesiska julklappen Reinfeldt kritiserat går absoluta huvuddelen till den svenska detaljhandeln. Behöver vi upprepa Ikea, H&M och Clas Ohlson för att vi ska minnas hur mycket av detta land som byggts på att internationalisera detaljhandel – och hur förödande det vore om Obama och andra skulle tänka som Reinfeldt om »Made in China«?

Bilanalytiker borde upprepa att en Volvo består av tiotusentals komponenter från 50-talet länder, ett otal patent och immateriella rättigheter. Anders Borgs påstående att man ska subventionera Volvo utan att några pengar går utomlands, till USA exempelvis, är därför ganska absurt.

För det andra: Sverige har blomstrat tack vare att staten undvikit att driva och subventionera företag. Assar Lindbeck uttryckte det en gång som att Sverige socialiserat familjen men inte företagen, medan övriga Europa ofta valt det omvända. Därför kunde Sverige förbli hyggligt rikt, hur höga skatterna än var, hur hårt arbetsmarknaden än styrdes.

Vi frångick den principen med företagsakuterna på 70-talet, med en utdragen varvskris som följd. Märkligt nog har nu nästan hela det svenska etablissemanget både varnat för 70-talets misstag, och samtidigt applåderat räddningspaketet för Volvo-Saab.

Regeringen har visserligen motstått Sahlins och andras förslag att nationalisera Volvo-Saab. Kanske är stödpaketet priset för att undvika en än värre debatt, men det hänger ändå inte ihop.

Om dessa båda företag besitter så mycket unik kompetens som måste räddas, varför vill då så få köpa dem? Och om svenska och amerikanska ägare misslyckas i årtionden, varför sådan skräck för att ägas av kinesiska och indiska bilföretag, med var sin miljardmarknad? Varför lägga statliga miljarder på utvecklingsbolag vars mål, mening, ledning och lönsamhetsmål är oklara? Om vi fruktar att Ford eller GM går i konkurs, hur ska då i sammanhanget marginella nödlån till den integrerade svenska delen göra varken till eller från?

Det är dags att Reinfeldt och regeringen reder ut för sig själva vad denna kris i grunden handlar om.

Massiva mängder bolån har givits på omöjliga och marknadsvidriga villkor i USA. Finansmarknaden har lika lite som någonsin kunnat sätta sina egna ramar själva. Men 1990- och 2000-talet kan inte, med bästa viljan i världen, sammanfattas som en enda lång finans- och husbubbla.

Även med IMF:s senaste dystra prognos för 2008 kommer världens samlade BNP ha vuxit med 210 procent sedan den senaste krisen 1991. Det är det största och längsta lyftet i världsekonomin någonsin. Om den globala tillväxten enligt prognosen nu går ned mot 3 procent, eller till och med noll, så utraderar det inte det fantastiska lyft fri rörlighet givit miljarder människor, i Indien, Kina, det postkommunistiska Östeuropa, USA och Sverige.

Rensa bort det finansiella och titta bara på den mätbara fysiska produktivitetstillväxten, i företagen i USA, Sverige och Kina. Den har ökat snabbare de senaste 15 åren än tidigare, tack vare it men också tack vare globalisering. Och tack vare mindre hämmande regler och snabba kapitalflöden.

Utmaningen för 2009, i Sverige och i världen, är att reda ut finanssektorn, utan att bryta ned grunden för tillväxten med protektionism och statskapitalism.

***

För övrigt, några relativt riskfria förutsägelser för 2009. Det blir ett stimulanspaket till, ekonomin kommer bli sämre än prognosmakarna förutsett, ekonomin kommer sedan vända snabbare än någon trott, Riksbanken kommer sänka räntan, bankerna kommer tjäna mycket pengar.