Dödad för tron på värdigt liv

Min faster Sukran låter förtvivlad i telefonen när hon berättar att Fadime Sahindal har mördats av sin pappa. Sommaren 1998 fick Fadime Sahindal bo hos oss efter att hennes pojkvän omkommit i en bilolycka. Fadime och jag hade då besökt min faster Sukran. Jag hade kommit nära Fadime och kommit att tycka mycket om henne. Det var så mycket i hennes annars så trasiga liv som nu var på väg att bli bra. Hon hade lyckats fly från sin familj, börjat studera och skaffat sig ett eget liv i Östersund. Jag kände mig hoppfull och tänkte, att om hon klarar det, så kan andra hedersförtryckta flickor och kvinnor också göra sig fria.

Jag var helt säker på att hon en dag skulle försonas med sin familj och att de skulle bli stolta över henne. När samtalet från min faster kom, minns jag att allting blev svart.

Det kändes som om jag hade rasat ner i ett djupt hål och inte kunde klättra upp. Mina förhoppningar om att de uråldriga sjuka uppfattningarna om heder skulle försvinna, krossades. Nu var allt borta. Luften gick helt ur mig. Jag blev tyst.

Precis efter mordet på Fadime bestämde jag mig för att inte delta i debatten. Efter alla år som jag hade kämpat för invandrarflickors rätt till eget liv och frihet, tog mina ord slut. Sorgen var för smärtsam. Men Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson lyckades övertala mig. Jag kommer så väl ihåg när han sa att jag måste ta debatten, annars kommer det att avfärdas som en tragisk familje­historia. I debatten deltog personer som vägrade se kopplingen mellan mord på unga kvinnor och kultur. Man sa att svenska män också dödar svenska kvinnor. Samtidigt kunde de inte visa en enda svensk förälder som förföljde och mördade sitt barn.

Jag deklarerade att jag inte är sämre kurd än att jag kan säga att hedersmord förekommer i vår kultur. Människor med rötter i en och samma kultur kan tolka den kulturen olika. Men jag visste också att en kultur är vad man gör den till. Den kan förändras.

I medierna framställdes ofta hederskulturernas män som hemmets onda härskare. En vanlig föreställning om hedersvåld är att flickor kuvas av bröder som kontrollerar och pappor som hotar och slår. I verkligheten har mödrarna ofta en stark ställning i hemmet och är ofta de som främst hindrar döttrarna att leva ett självständigt liv. För en utomstående kan mammornas psykologiska förtryck vara svårt att se, men tusentals flickor hålls på mattan av sina mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten:

»Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?«

Det kan vara ännu svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår. Mödrarna gråter inte av elakhet, utan följer sina sociala normer och räknar med att deras döttrars framtid ligger i ett bra gifte. I de fall då familjekonflikter leder till att en dotter mördas av en manlig släkting, har mördaren ofta stöd av de gifta kvinnorna.

I dag är det nästan ingen i Sverige som förnekar att hedersförtryck är ett stort problem. Men då, 2002, fanns fortfarande vissa debattörer, inte minst från vänstern, som Jan Guillou och Liza Marklund, som förnekade att mordet på Fadime Sahindal var ett hedersmord. Det upprepades att det svenska samhället minsann inte heller är jämställt och att även många svenska kvinnor mördas av närstående män. De vägrade att erkänna att det förtryck som massor av unga invandrarkvinnor lever under är specifikt för den miljö de lever i. De trodde på allvar att det skulle hjälpa integrationen av invandrare i det svenska samhället om de inte gjorde  skillnad på de olika formerna av förtryck.

Att de som lever i en svensk segregerad miljö tror att man främjar integration och motverkar rasisternas bild av kulturer som måste hållas åtskilda, genom att hävda att svenskar och invandrare har precis samma problem, är något som jag kanske kan förstå. De unga invandrarkvinnorna däremot, blev grymt svikna när deras problem förnekades av samhället. Förmodligen är det irrelevant för dem att svenska kvinnor också mördas av närstående män. Att på alla sätt göra klart för dem som lever under hedersförtryck att vi ser deras kamp och att vi tänker stödja dem, måste vara betydligt viktigare än att framstå som ren obefläckad antirasist.

Det är alltså 20 år sedan jag fick det fruktansvärda beskedet. I dag tänker jag på alla de drömmar om sitt liv som Fadime Sahindal berättat om och alla hennes planer. Allt byggde på hennes mod att våga tro att hon hade rätt till ett värdigt liv. Något som de flesta av oss tar för givet. För Fadime Sahindal blev priset alldeles för högt.

***

Läs även: Alice Teodorescu Måwe: Vi låter henne piskas av sin mor - i toleransens namn

Du har väl inte missat? Erik Hörstadius artikelserie över den svenska invandringspolitikens historia

Få Fokus direkt i brevlådan varje vecka. Eller enbart digitalt. Här tecknar du din prenumeration.