Dödshjälpens svåra balans

Hon hette Barbara. Hon bodde i Berlin. Hon dog i bröstcancer. Eller; hon dog på en självmordsklinik i Schweiz.  

Hon hade gått på cellgifter i flera år. En tidig morgon i april hade hon vaknat med ett svullet öga. Hon trodde på drag och kyla. Ögat gick inte att öppna.  

Läkarens ord var entydiga. Cancern rasade nu bortom all kontroll. Ögat var en del av den diagnosen. Barbara tog det hela med ytlig fattning. Hon var sen länge medlem i Sterbehilfe Deutschland e.V. Efter läkarens besked ansökte hon om assisterad dödshjälp. Men den måste organiseras i Schweiz och inte i Tyskland.  

Vi var en handfull personer som följde henne till det sista tåget mot Zürich. Det var på Hauptbahnhof i Berlin, en dag i september. Hon var somrigt klädd, dyr designerväska, skor av Manolo Blahnik. Hon var uppspelt och glad. Stämningen påminde närmast om ett födelsedagskalas för åttaåringar.  

Barbaras biljett var en enkelbiljett. Hon kom tillbaks åtta veckor senare. Då som aska i en silverfärgad urna. Vad som hände med kläderna och skorna vet jag inte. På Hauptbahnhof gav hon mig en lång sista kram och ett kuvert med texten: ”Öppnas sommaren 2025”.  

Jag misstänker, och misstänkte väl redan då, att kuvertet innehåller ett förbetalt självmord på en klinik i Schweiz. All Inclusive, så att säga.  

Barbaras sista kostym hade länge sytts i det tysta, som poeten Tranströmer skulle uttryckt saken. Men hon talade inte om Tranströmer utan entusiastiskt bara om en bok som heter Peaceful Pill Handbook, skriven av Phillip Nitschke och Fiona Stewart. Den är ett slags självmordsmanual. Papperskopior av boken låg i stora travar på hennes skrivbord. De delades frikostigt ut till besökare, i stället för drinken före middagen. 

Det finns just inget som väcker sån ambivalens i min tankevärld som den så kallade dödshjälpen. Jag vill inte lida, men det brådskar inte alls att dö. Denna självömkan gör allt så mycket mer plågsamt.  

Nu kring årsskiftet har jag därför med visst fokus följt den debatt om assisted dying som rasar i Storbritannien. Debatten handlar om Labourregeringens ”Terminally Ill Adults (End of Life) Bill”. Diskussionen dignar under byråkratiska, moraliska och juridiska frågeställningar. För ganska exakt tio år sen röstades ett liknande lagförslag ner. Nu tyder tecknen på större acceptans.  

Framåt våren ska också riksdagen i Helsingfors ta ställning till ett så kallat medborgarinitiativ i samma ärende. De politiska positionerna där är klara. Kristdemokraterna säger nej, de andra partierna mestadels ja. Också inom brittiska Labour finns det betydande motstånd på religiösa grunder.  

I Finland talas dock inte om assisterat döende. Det talas om eutanasi, om en god död. Språkförbistringen är en integrerad del av problematiken. Det är principiellt fel att tala om exempelvis ”aktiv dödshjälp”. Sån förekommer nämligen redan nu, på tusentals äldreboenden och sjukhus runtom i Norden och i världen. Morfinsprutor blir där en bekväm och legitim skjuts ut ur livet. Det lite motsägelsefulla begreppet assisterat självmord beskriver därför hela ärendet bäst.  

Jag ser numera klara paralleller mellan självmordsdiskussionen och abortfrågan. Ett vägande argument för legaliserade aborter var en gång i tiden att de skulle göra slut på bakgateaborterna. Alltså de där som utfördes av kvacksalvare och var livsfarliga för kvinnor. I dag är dock abort, också i länder med förbud, bara en annan form av preventivmedel.  

Vi står också i dödshjälpsfrågan inför ett uppmjukande och ett underlättande, ja, ett avdramatiserande. Skiljelinjen i dag gäller huvudsakligen utvecklad palliativ vård ställd i motsats till assisterat självmord av egen fri vilja. Detta är diskussionens Last Frontier.   

***

Läs även: Den demografiska utvecklingen är katastrofal

Läs även: Du är vad du heter