Don Delillos roman är sällsynt träffsäker

Jag putsar läsglasögonen med en blandning av Yes och en skvätt varmt kranvatten. Jag är sen. Allt som återstår är att snabbläsa. Don DeLillos Vitt brus, utgiven 1985. En i bokcirkeln har redan börjat skicka utdrag och analyser. En annan har skrivit: Den finns på film nu också… 

Bokens berättare och huvudperson är Jack Gladney, professor i ämnet Adolf Hitler på ett college i en amerikansk småstad. I romanen undervisar Jack bara en eller annan gång. För det mesta är hans liv och romanen fylld av till synes triviala samtal om allt annat. De flesta med hustrun Babette eller några av de barn från deras äktenskap som de lever med.

Elvaåriga Denise tillrättavisar sin mamma för att hon tuggar tuggummi med socker. Babette svarar att hon antingen tuggar tuggummi med socker och konstgjort färgämne "eller också tuggar jag sockerfritt och färglöst tuggummi som är skadligt för råttor."

"Tugga inte alls", säger dottern "Har det fallit dig in nån gång?"

Den något äldre sonen Heinrich diskuterar med Jack huruvida det som faller mot vindrutan under är regn eller något annat.

Dialogen är svindlande.

Varje år ser Jack till att stärka sitt inflytande på universitetet. Senast genom att lägga till en initial i sitt namn. Han föraktar de flesta av sina manchesterklädda kollegor:

"Lärarkåren består nästan uteslutande av New-Yorkemigranter, smarta, slyngelaktiga, filmgalna, besatta av trivialiteter. De är här för att tolka kulturens naturliga språk och systematisera de glittrande njutningar som de har upplevt under sin europaskuggade barndom – en aristotelisk teori om bubbelgumomslag och reklamramsor för tvättmedel."

Huvudpersonen Jack är en skarpsinnig, underhållande berättare. DeLillo låter honom förmedla sin omvärld med ett veritabelt kulspruteregn av rekvisita. Jacks tankar avbryts ständigt av repliker från tv eller reklamjinglar i radion. Eller stickrepliker från familjemedlemmar om saker som inte betyder något för handlingen, men som frammanar känslan av att i denna värld, med sitt överflöd av distraktioner och intryck, är det omöjligt att hinna bli en själfull varelse. Och utan själ och Gud blir skräcken för att dö den enda starka känsla vi upplever.  

Att läsa Vitt brus snabbt är inte att rekommendera, inser jag bakom mina blanka brillor. Jag vill hinna låta detaljerna få verka, uppfyllas av textens nerviga poesi. Den är genomgripande.

Denise hade haft grön pannskärm varje dag i två veckor.

Jag tycker om det.

Skäms gör Jack Gladley inte. Förutom vad gäller en sak. Han talar inte tyska. För en som uppfunnit ämnet Adolf Hitler är det ohållbart. I hemlighet tar Jack lektioner. I hemlighet besöker Babette en kille som ger henne ett piller som ska bota hennes dödsskräck. Ett svart moln uppenbarar sig en dag på himlen. Jack hade just gjort intellektuellt mos av en av sina New-Yorkemigranter till professorskollegor, en före detta sportjournalist vid namn Murray som bedriver Elvisstudier. Murrays kunskaper om populärkultur blottläggs som banala, innehållslöst brus, jämfört med den chockerande analys Jack gör av varför nazismen överhuvudtaget lockade folkmassor.

Vitt brus skrevs för snart fyrtio år sedan. Jag läser för snabbt, men kan ändå inte minnas att jag någon gång stött på en så träffsäker samtidsskildring. Upprymd anländer jag till bokcirkeln en halvtimma försenad. De andra pratar länge om skidor, innan boksnacket kommer igång.

Läs även: Claes Hylinger är beroendeframkallande

Läs även: Därför är boken överlägsen filmen