Dra loss huvudet ur röven

I dag är det Dick Cheneys födelsedag. Det gladde jag mig åt av många skäl, däribland att jag då hade något att skriva om.

Munter i hågen, med en stjärnögd, yster blick som för en utomstående hade fört tanken till Kalles Kaviar och väckelsekristen allsång, satte jag mig därför och kollade igenom var någonstans jag kunde hyra – för pengar – filmen »The World According to Dick Cheney«.

Det kunde jag inte göra någon jävla stans, visade det sig. Här härsknade jag en aning i humöret. En sur, alltför välbekant känsla tog min kropp i besittning.

Men man har väl tankat ner filmer förr när bolagen inte vill tjäna pengar på dem, tänkte jag förstrött. Det är bara att gå in på en fildelningssajt och sålla bland alla halvkassa versioner med epilepsiframkallande låg upplösning eller flamländsk porrfilmsdubbning. Skitsamma: jag behöver bara göra lite research, inte njuta en fulländad filmupplevelse. Så länge det går att se vad eländet överhuvudtaget föreställer ska det nog gå vägen. Äntligen får man skriva om Dick Cheney. Blir en folkbejublad kalaskrönika av detta, en stipendiemagnet, ett litterärt segertåg över kontinenten.

Lite kaffe på det. En flottig småkaka för att hålla tågan vid liv. Och så ner med filmen från fjortisarnas egen rökruta på nätet. Tar en halvtimme, så är det klart. Plink låter det från Bittorrent. Hela stapeln är grön och fin som en färsk sparris.

Återstår bara att få över filen till en usb-sticka så att jag kan titta på den riktiga tv:n – som är en Sony, för övrigt. Kan låta ovidkommande, men det är det minst sagt inte. För Sony är, bland mycket annat, ett filmbolag.

I kraft av denna tillhörighet – alltså på grund av att företaget ingår i den största samling efterblivna affärsmän som någonsin suttit och pladdrat över en tunna grönkålssmoothie – har man nämligen bestämt sig för att stödja så få filformat som möjligt till den usb-ingång man ändå tvingas ha på sina apparater. MKV, det vanligaste, stöds givetvis inte. Jag börjar nu vitna i ett redan blekt ansikte. Jag börjar få någonting svart i blicken.

Det är bara att rulta tillbaka in till datorn. Jag behöver ett program som omvandlar MKV-filer till MP4, ett format som Sony i sin gudomliga nåd bestämt sig för att tillåta. De första programmen jag laddar ner är emellertid, visar det sig, testversioner där maxlängden på en film är fem minuter.

Pulsen börjar närma sig nivåer som annars mest återfinns hos nordkoreanska forskarteam i färd med att testa en hemsnickrad partikelaccelerator. Men jag gör det: jag framhärdar. Till slut hittar jag ett program som omvandlar hela filen. Det är bara ett problem. Mjukvaran placerar en digital vattenstämpel över hela skärmen.

I ungefär det här skedet upptäcker jag att jag har bankat sönder datormusen, så några minuter och en utplånad cigarett senare bestämmer jag mig för att ge fan i alltihop. Jag tänker inte se skitfilmen om Dick Cheney med en skitvattenstämpel över skit-Sony-tv:n. Jag tänker skriva ännu en krönika, min TREDJE, om hur gränslöst mycket jag hatar filmbolagen.

Det värsta av allt är att de förmodligen ser den här texten som en framgång. Deras obstruktion fungerar ju, kan tyckas. Jag gav upp.

Den sjukliga, Berlinmursliknande regionindelningen hos Netflix, Itunes, Amazon Prime och andra är uteslutande filmbolagens fel. Patologiskt lägger de all energi på att låsa in snarare än att föra ut sina alster. Och det är just irrationaliteten som stör mig. Vilka människor som inte har huvudet fem meter upp i sina egna rövhål gör allt de kan för inte sälja sin produkt?