Drottningen måste gripa in

Världens främsta litteraturpris ställs in. För oss vördare av sublim kvalitetsprosa är det naturligtvis trist, tungt, svårt att släppa, det känns rent ut sagt bedrövligt. Bokhösten blir fattigare och nattduksborden tommare, och lässommaren så oändligt mycket tråkigare – för vad i hela friden ska man nu spekulera om med sina bekanta över det sura rödvinet?

Beslutet blev offentligt i början av maj. Men så sent som i tisdags ringde jag en vän för att älta prishaveriet. »Det är ett slag mot en redan utsatt bokbransch«, gnällde jag (och lät olyckligtvis som Alice Bah Kuhnke). »En sorg för hela kulturlivet«, försökte jag (och lät som en krönikerande kulturchef). »Och kungen – kungen kan väl för tusan göra något!«, sa jag till sist, drabbad av stunden, varpå min vän påpekade att Carl Gustaf visserligen har skuttat fram som en uppfriskande joker i den litterära kortleken på sistone men knappast har någon makt, i just den här frågan.

»Det är väl drottningen du ska tala med?«

Sa hon.

Och jo, så är det.

För drottningen hon syftar på är Elizabeth II av Storbritannien och priset jag sörjer heter »The Bollinger Everyman Wodehouse prize for comic fiction« som är – för den som möjligen trodde något annat – världens främsta litterära utmärkelse. I nära två decennier har detta unika kvalitetspris – instiftat år 2000 till geniet P G Wodehouses ära – belönat exceptionellt framstående, det vill säga humoristiska, böcker. I nära två decennier har vinnarna varit stjärnor som Helen Fielding, Will Self och Edward St Aubyn; år efter år har juryn triumferat och läsarna fröjdats och prisceremonierna hyllats – inte minst av segraren, som traditionsenligt får äran att namnge en exklusiv engelsk gårdsgris – och år efter år har bidragen strömmat in. En framgångssaga. Men 2018 tog det tvärsstopp. Pannkaka. Haveri. Jo, juryn har förvisso mottagit en mängd humoristiska romaner även i år. Problemet är att ingen av de humoristiska romanerna var rolig.

Rubriken i The Guardian löd: »Prize for comic fiction withheld after judges fail to laugh« (Pris för humoristiska romaner dras tillbaka efter att juryn misslyckats med att skratta) och det första jag tänkte när jag – chockad – läste artikeln var att det måste ha skett en fasansfull sammanblandning: böckerna som skulle till det sömnframkallande Man Bookerpriset hade hamnat hos den glädjestrålande Wodehousejuryn och vice versa. (Den teorin föll dock på att vinnaren av Man Booker kort efteråt visade sig vara den polska sengångaren Olga Tokarczuk.)

Och sedan genomfors jag, som man säger på sublim prosa, av en rysning. För tänk om det inställda priset var ett symtom? Ett illavarslande tecken? En varning?

Att den svenska litteraturen – liksom den tyska, franska, kanske till och med den centraleuropeiska – lider av kroniskt trötthetssyndrom är ju en sak, den där grå pappersmassan har vi vant oss vid, men den brittiska?

»Om inte ens engelsmännen kan skriva roliga böcker längre«, suckade jag i telefonen, »är inte detta det slutgiltiga beviset på att vi, arma stackare, försmäktar i en komplett humorlös tid?«

»Du måste sluta ta humor på sådant allvar«, sa min vän. »Och förresten kan det lika gärna vara årets jury som är ovanligt tråkig. Vem vet – engelsmännen har säkert slängt in några av de där avhopparna från Svenska Akademien.«

Det gjorde mig inte direkt lugnare. Men ändå gladare, på något vis.