Du är vad du heter
Nils Erik Forsgård om att vi med tiden börjar likna våra egna namn.
Toppbild: Unsplash
Författaren och politikern Claes Andersson skrev en gång en bok som heter En människa börjar likna sin själ. Någon hörde dock fel på vägen. I en annons blev det då En människa börjar likna sin chef. Vilket påminner om en lätt famös utgåva av Edith Södergrans dikter. I en av dikterna har ett j fallit bort med resultatet:
"Du sökte en kvinna / och fann en säl – / du är besviken".
Nu läser jag färsk forskning som säger att en människa med tiden börjar likna sitt namn. Det var väl ungefär bara det som fattades.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Forskare vid det hebreiska universitetet i Jerusalem och vid det israeliska Reichmann-universitetet har i alla fall visat upp ett antal foton på personer i olika åldrar. Sen har de bett åskådare förknippa dessa foton och personer med givna namn. Väldigt ofta har då rätt namn förknippats med rätt foto. Men studien funkade bara på vuxna, och inte alls på barn.
Forskarna söker förstås orsaker. De talar då om sånt som sociala förväntningar och allmänna stereotypier. Vilket därför också anses ge undersökningen en vidare bäring på etnicitet och könsföreställningar. Ja, allt är kanske görbart.
So, what is in a name, kunde man väl då fråga med herr Shakespeare? Ja, rätt mycket finns det i ett namn förstås. På demokraternas nomineringskonvent i Chicago häromveckan sa exempelvis Barack Obama att konventet har en benägenhet att vara generöst mot kandidater med konstiga namn.
Vad Obama inte sa, eller väl inte visste, var att ”Kamala" som i Harris (och uttalat med tre korta a:n) betyder förskräckligt på finska. I samma fataburlåda kan man också hitta Pippa Middleton vars förnamn lär ha en tvetydig dimension också på grekiska. Och Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou är väl den enda huvudstad i världen som kan uttalas av ett spädbarn.
Sen blandas all forskning upp av en fobi som går under namnet Alexinomia. Lider man av den förmår man inte uttala andra människors namn öppet och offentligt. Och detta trots att man känner dessa namn och egentligen också vill säga namnen högt. Men man förmår det alltså inte.
Enligt psykologer (bland annat i en artikel i Frontiers In Psychology, 2023) bottnar Alexinomia i olika former av skam och ångest och leder till ett undvikande beteende i sociala situationer. Ja, den klassiska bråteslådan står vidöppen för tolkningar. Därtill kommer att problemet lär förvärras om det outtalade namnet är ovanligt eller ovanligt vackert.
Vi har förstås alla våra problem, stora eller små, vackra eller fula. Så låt mig då slutligen peta in en, ja, lätt inverterad form av Alexinomi.
Familjenamnet Forsgård står jag ut med. Det är ett så där naturfixerat skandinamn, och dessutom rätt ovanligt, även om Skattebetalarna en gång hade en chef som nästan hette det samma som jag. Jag trivs också med den uppenbara ambivalensen i namnet. Det stillastående bryts mot det strida. Ett konservativt drag som tampas med ett radikalt och upproriskt. Ja, mycket sannare än så blir det inte i mitt fall.
Värre då med förnamnet.
Jag tänkte länge på att byta ut det mot något kortare och kanske mer dramatiskt, något utländskt obegripligt. Jag menar, vilken förälder lyfter väl upp sitt nyfödda barn, håller det mot ljuset och deklamerar: Du skall heta Nils Erik! Nej, jag begriper det ännu inte.
Med åldern har jag dock resignerat en del.
Jag har i över femtio år burit en gammal mans namn och problematiken är därför numera långsamt avtagande. Men det är bara en del av sanningen, för det övervintrande barnet i mig protesterar nästan dagligen i ärendet, oavbrutet – och kanske för alltid. Också på denna punkt har forskarna alltså rätt. Barn kan inte gummistämplas.
***
