Du blir inte en god människa för att du inte skadar någon

”En handling är bra om den är fritt vald och inte hindrar någon annans val eller skadar någon annan”, lyder den moderna liberalismens etik. Den bygger på den tyske filosofen Immanuel Kants föreställning om att man egentligen inte kan veta något om vad som är gott i sig. Därför kan handlingar bara bedömas utifrån följsamheten till bestämda regler, som ska inses precis som man inser matematiska samband.  

Vi känner igen principen från lagstiftningen. Men lagar i ett fritt samhälle är uttryck för ett minimum, ett slags golv. Det betyder att det finns mycket som är juridiskt tillåtet och ändå fel, eftersom det motverkar uppfyllandet av goda, mänskliga värden. Otrohet är ett exempel. Att dricka för mycket sprit ett annat. 

Som moralisk vägledning får den liberala etiken svårt att klara skärskådning. Först måste ”det fria” i ett fritt val definieras. Det liberaler tänker på är att staten inte ska föreskriva handlingen. Men människor kan välja dåliga saker utan statens inblandning, för dem själva, för andra eller för gemenskapen som helhet.  

Att inte skada betyder i verkligheten att inte ”synligt”, eller ”på ett sätt som blir medvetet” skada någon annan. Något som urvattnar principen. För det är till exempel inte bara den som är fast i spel- eller porrberoende som skadas av det. Och en relation, och därigenom den andre, riskerar absolut att ta skada av otrohet, även om den andre aldrig får veta något och i den medvetna meningen aldrig skadas. 

Bedömningen av moraliska handlingar – handlingar som vill förverkliga något gott – kräver faktiskt att man definierar, rangordnar och bedömer värden. Värden är allmängiltiga nyttigheter som bidrar till att människor kan blomstra (engelskans ”flourish”) i alla potentiella avseenden: materiellt, andligt, socialt, kulturellt. Värden är viktiga i det avseendet både för den handlande och alla med vilka den handlande står i direkt och indirekt relation med. Slutligen faktiskt mänskligheten som helhet. En inövad förmåga att med sina handlingar främja sådana värden kallas dygd. Motsatsen är last. 

Det finns alltså bättre och sämre sätt att vara person på. På samma sätt som det finns bättre och sämre sätt att vara pianist eller golfspelare på. Och för att bli en god person måste man, precis som med musik och sport, öva; att lära, förstå och följa spelregler, så att de slutligen följs utan att aktören tänker på att de är regler, och som, när så krävs, kreativt kan överskridas utan att brytas. Aristoteles såg det som ett livsprojekt att bli en god person, det vill säga att leva efter dygderna. 

Den brittiske författaren C.S. Lewis har liknat den mänskliga gemenskapen vid en flotta av motorbåtar på väg mot ett gemensamt mål. Färden, för varje båt och hela flottan, kräver två saker för framgång. Först, att båtarna inte stöter i varandra. Här har vi den liberala etiken och lagens miniminivåer; reglerna för den gemensamma färden. Men det krävs också att varje enskilt skepp fungerar optimalt med motorn i ordning. Här har vi dygderna som kultiverar viljan. Dessa regler för motorn kan inte varje båt uppfinna själv. För flottans och varje enskilt fartygs samtidiga bästa – alltså det gemensamma goda – behövs både regler för färden och för hur motorerna ska skötas och underhållas.  

Ett ensidigt fokus på det första, att inte hindra varandras färd, är som att uppmana tonåringen att hålla sig till trafikreglerna utan att träna honom eller henne i att köra bil. Att bara undvika krockar gör inte en bra bilförare. 

Motståndet mot idén om att det finns ett ändamål med den mänskliga personen, större än hennes omedelbara behovstillfredsställelse, och motståndet mot talet om dygder – låt vara att diskussionen återstår om hur vi får kunskap om och definierar ändamål och dygder – bygger på tron att det är min ensak vad jag gör av mitt liv. Men då är vi tillbaka till ett legalistiskt och minimalistiskt perspektiv på människan.  

För menar man verkligen att det jag gör bara är min individuella ensak i alla avseenden, blir det ju i moralisk mening ingen skillnad mellan exempelvis Moder Teresas eller Greta Thunbergs livsval, å ena sidan, och valet att sitta i källaren och spela dataspel hela sitt liv, å den andra. Rent intuitivt skulle få hålla med om det.  

Vi behöver alltså samtala om vad som är en god person, ändamålet med människan, vad hon gör av det hon har och om hur vi främjar de dygder som bygger goda karaktärer. Den liberala etiken är kanske enklast, men långt ifrån bäst. Och är det inte bättre att välja det bästa?

***

Läs även: Hur tolerans blev påtvingad sympati

Läs även: Allt talar för att Jesus återuppstod