Durban duckar för kärnfrågan

På ytan ser klimatmötet i Durban, Syd­afrika, ut som Hollywoodfilmens kumbayayadröm om världssamfundet: kineser i mörk kostym glider förbi en ring av amerikanska aktivister med benen i kors på golvet alltmedan Indiens sariklädda förhandlare glatt samspråkar med en afrikansk minister i traditionell dräkt.

Men att något inte är som det ska anar man så fort någon av dessa mötesdeltagare öppnar munnen. De pratar ett obegripligt språk som bara avlägset liknar engelska: »Vi brinner för KP2 mer än LCA, för CDM, REDD och LULUCF!« . Aktivisterna bär inte t-shirts med »Rädda klimatet« eller ens »Stoppa kapitalismen« utan »I love KP« (Jag älskar Kyotoavtalet).

T-shirten »I love KP« handlar om det paragrafrytteri som dominerat mötet; om man ska eller inte ska dumpa Kyotoavtalet från 1992. Enligt Kyotoavtalet tvingas bara rika länder minska utsläppen. Delar av miljörörelsen har därför gjort Kyoto till en symbolfråga: de rika ska minska sina utsläpp, inte de fattiga! Men till »fattiga« räknas enligt Kyoto Argentina, Qatar och en rad andra som inte alls är värst fattiga. Dit räknas också Kina, som i dag är världens största utsläppare. USA och Japan vägrar skriva på Kyoto och tillsammans står de som står utanför för 85 procent av utsläppen. Samma bråk dominerade Köpenhamnsmötet 2009. Där blev det inget avtal men ett löfte att minska utsläppen lite grann. Nu ska alla till 2015 förbereda ett nytt avtal som gäller efter 2020, kanske.

Trots att bara ett dussin länder står för nästan alla utsläpp gäller dessutom principen att alla ska vara med. Det är lite som om Fiji, Luxemburg och Oman skulle varit med och diskuterat och godkänt nedrustningsavtalen mellan USA och Sovjet.

En viktig sak i Durban är att av­talen verkligen ska gälla, vara »juridiskt bindande« som Kyotoavtalet varit. Men varken Kyoto eller ett kanske-kanske-avtal i framtiden är lagligt kopplat till någon konkret åtgärd.

Kanada skrev under Kyotoavtalet men bröt mot det flagrant. Ändå är en stolt ­kanadensisk miljöminister i Durban och låtsas som det regnar (det är 30 grader och sol). Efter Köpenhamn, trots den djupa­ globala krisen, steg världens utsläpp 2010 till sin högsta nivå någonsin.

Särskilt tragiskt är det eftersom klimatfrågan inte alls är särskilt svår. Utsläpparna måste betala för den skada de åsamkar klimatet så att det inte längre lönar sig att bränna fossilbränslen. Tvärte­mot vad man ofta tror är det inte så dyrt. Fossilenergi står för 2–5 procent av de största utsläpparnas konsumtion. Det kostar några få procent av BNP att byta energi, mycket mindre än finanskrisen, utspritt över lång tid. Sverige har visat att det går. Med koldioixidskatt och bioeldad fjärrvärme fick vi ned utsläppen med 12 procent samtidigt som ekonomin växte 50 procent.

Här finns en skatt som inte snedvrider konkurrens, som skatt på arbete och kapital, utan rättar till ett kostsamt problem. Enligt beräkningar kan det täcka 5–25 procent av skuldökningarna under krisen.

Bisarrt nog handlar diskussionen i Durban om motsatsen. Eftersom förhandlingarna om utsläppsminskningarna har låst sig, pratas det mest om hur rika länder i stället kan ge fattiga pengar för att klara det varmare klimatet. Pengar man inte har råd med på grund av skuldkrisen.

Men om det är så billigt, enkelt och bra för statsfinanserna, varför gör då länderna ingenting? Därför att det blir svårt, dyrt och dåligt för finanserna för de företag som i dag ligger bakom fossilbränslen. Dessa särintressen pressar sina regeringar att invänta de andra, och påstår (felaktigt) att de annars flyttar utomlands.

Därför går det fortare om de stora utsläpparna kan enas om något konkret.

Som i EU, där vi har en utsläppsmarknad som satt pris på koldioxid. Genom att hundratusentals företag nu sitter på hundratals miljarder utsläppsrätter de köpt, går EU:s beslut att minska utsläppen inte längre att riva upp.

Marknaden jobbar i dag för större minskningar, inte mindre. I USA inför ­Kalifornien en egen utsläppsmarknad 2013. Kina förbereder också utsläppsmarknader i ledande ekonomiska regioner.

Dessa dramatiska ekonomiska händelser var i Durban förpassade till seminariesamtal i ett litet rum två kvarter bort från förhandlingarna. Tänk om själva förhandlingarna handlade om hur dessa marknader kunde kopplas till varandra och till beslut om minskade utsläpp?!

FÖR ÖVRIGT är det fortfarande ingen som vet varför nästa klimatmöte flyttats från Sydkorea till Doha, huvudstad i Qatar, som har världens högsta klimatutsläpp per ­capita. Kanske Fifa, som just gav ökenlandet ­Qatar fotbolls-VM, har något tips.