Ebba Blume: Pandemin föder krisreaktionen »jakten på den skyldige«

I romanen »Pesten« skildrar Albert Camus människors olika reaktioner när en pestepidemi drabbar en stad; en del får panik, några skor sig på läget, andra fokuserar på bagateller.

Att jämföra det nya coronaviruset med pesten är för drastiskt; även om läget är allvarligt är dödligheten relativt låg. Ändå anar man vissa reaktionsmönster, inte helt olika dem i »Pesten«; de panikslagna som också kanaliserar en konstant, inre oro. De, som får förhöjd livskänsla av en nära förestående apokalyps och de, som reagerar med fatalistisk humor. De som först betraktar, sedan solidariskt deltar, och de som cyniskt hostar för att klyva trängsel.

Coronaepidemin skapar både gemenskap och fientlighet: I Italien, som satts i karantän, pågår kampanjen »Io resto a casa« (»Jag stannar hemma«); en uppoffring för ett folk som helst umgås på lokal och ser helvetet – inte som Sartre, i »de andra« – utan i isolation.

Men epidemin föder också krisreaktionen: jakten på den skyldige. Önskan att klandra, kanske kräva någons avgång, tycks lika rotad i den svenska folksjälen som den ibland överdrivna tilliten till myndigheter. Att statsepidemiolog Anders Tegnell hostar i händerna vid en presskonferens väcker mer uppståndelse än det han pratar om. Läkare och ledarskribenter tävlar i att hacka på Folkhälsomyndigheten. Visst, det fredsskadade Sverige reagerar trögt och att klandra myndigheter är populistiskt tacksamt.

Att covid-19 började spridas är dock främst människans verk, enligt Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar.

På marknaden, där viruset först ska ha fått spridning, började vilda, instängda, stressade djur utsöndra och överföra viruset till andra arter, inklusive människa. På sådana marknader försvinner de ekologiska barriärer som är ett naturligt skydd mellan djuren. I detta fall tycks den största boven alltså vara själva skapelsens c(o)rona.