Ebba Blume: Vilket djur är skandinaven?

»Det är min savannhjärna«, hör jag numera folk säga, sedan psykiatern Anders Hansen fått en kanske ofrivillig profetstatus. I tid och otid refererar vi till denna savann, ofta som förklaring till att samtiden skaver på vår osynkade hjärna. Kanske ska vi akta oss för att drömma om savannen som vårt förlorade paradis (vilket ju heller inte är Hansens poäng). På savannen lämnar många djur sina gamla att dö, överger ungar som skadats.

Savannhjärnan som ursäkt för reptilaktigt flockbeteende tycks också fegt; de som fört mänskligheten framåt är ju ofta de som tänkt nya tankar, trotsat grupptryck. Nietzsche – som föraktade Darwins prat om kampen för tillvaron – hävdade att varelser strävar, inte främst för att bevara sin existens, utan efter att växa; skapa mer liv. Och att de, när de gör det, riskerar sin existens.

Hansen framhåller i sin tur hur människan med spegelneuroner och utvecklad empatiförmåga skiljer sig från djuren.

Från savannen har vi dock vår förtjusning i att kategorisera vi och dem, för att effektivt lokalisera fara. Samhörigheten tycks dock flexibel, den kan begränsas till byn – eller mänskligheten.

Ibland beskrivs den som skandinavisk; särskilt efter reklam som hävdat att sådan tillhörighet inte finns.

Visst finns skäl till stolthet över magiskt vemod, eller kvinnans frihet.

Men jag känner sällan större samhörighet med mina landsmän i torftiga gemensamma nämnare som knäckebröd och sill. Inte heller i den kanske svenska tendensen att ängsligt försvinna in i en förbittrad Twitterbubbla hellre än att mötas för att ivrigt, men vänligt diskutera; nyfiket sporrad av, snarare än rädd för åsiktsskillnader.

I möten med främlingar känns samhörigheten störst med dem som törs hälsa på okända, kanske byta några ord, i hissen eller på stan. Och vad jag vet är det knappast en särskilt skandinavisk egenskap.