Ebba Busch är nog för snygg för politiken

Paul Begala var antagligen först. Men redan då rörde det sig om häleri. Han erkänner beredvilligt att han antagligen hört någon annan säga »politik är show business för fula människor«, innan han gjorde formuleringen till en klassiker. Det var tidigt nittiotal. Begala jobbade för Clinton – herr, inte fru.

Maximen satt så bra att ingen iddes påpeka att den var osann. Utseende och politik har varit intimt sammankopplade, åtminstone sedan tv blev det främsta sättet att forma opinion, det vill säga i 60–70 år.

Att vara ful är inte en merit inom politiken. Kanadas premiärminister Justin Trudeau har aldrig behövt gräma sig över att se bra ut.

Sant är det, däremot, att det inte nödvändigtvis är en fördel att vara alltför snygg inom politiken. Det finns fördomar som går ut på att riktiga snyggingar ofta är lite korkade, självupptagna och arroganta. Så det politiker behöver sikta på är att se lagom bra ut. Hel, ren, pålitlig. Politik är helt enkelt show business för tråkiga människor, men eftersom vanlig show business i många fall bevisligen också är show business för tråkiga människor, saknar den formuleringen schvung.

Den här tanketråden började med att jag såg en bild på Jimmie Åkesson i gubbkeps inför partiledardebatten förra helgen. Möjligen samma tweedkeps som han bar för ett år sedan, då han eskorterades ut ur Turkiet.

Det är svårt att bära gubbkeps, särskilt om man inte vill se ut som en gubbe. Men så slog det mig att Jimmie Åkesson nog gärna vill se ut som en gubbe. Det passar hans politiska bas. Men det betyder inte att han kan strunta i sitt utseende: det är inte så länge sedan han fixade tänderna. Frågan är bara på vilket sätt man ska se lagom snygg ut.

Ebba Busch är nog på gränsen till lite för snygg, eller åtminstone för tjusig, för politiken, men glamour har normaliserats i samhället i stort. Dessutom finns i kristdemokratiska kärntrupper en vana vid vad som vanvördigt brukade kallas »Jesusbrallisar«: snygga tjejer som var till nytta för att locka unga män – alltid en besvärlig grupp – till församlingen.

För Ulf Kristersson är det längden, eller snarare kortheten, som är den utseendemässiga utmaningen. Vi erkänner ogärna att vi är så simpla, men det finns forskning på detta också: korta män har svårare att få folk med sig än långa. I Kristerssons fall uppväger hans uppenbara spänst centimetrarna. Vore han tjock, och dessutom tunnhårig – en annan utseendebelastning för män – skulle Moderaternas framtidsutsikter vara betydligt dystrare.

Och Stefan Löfven? Tja, han ser helt enkelt pålitlig ut, på det där gamla grävlingsliknande sättet som gubbar brukade ha, när sill och potatis fortfarande utgjorde kostcirkeln. Han har ett utseende som stryker sistagångsväljarna medhårs. Vad, eller snarare vilket utseende, som kommer efter honom är det verkligt intressanta.

Satsar Partiet på utseendemässig kontinuitet ligger Anders Ygeman närmast. Tror det att svenskarna skulle känna sig tryggast med en otålig mellanchefsmorsa står Magdalena Andersson på tur. Snyggast av dem som ligger i omloppsbana kring partiledarposten är väl Ardalan Shekarabi, om sossarna blivit tillräckligt mångfaldiga för att klara av lite svartmuskig exotism.

Att utseendet spelar roll i politiken är i alla fall utom tvivel, även om vi försöker låta bli att tala om det. Tyvärr är det antagligen sant för skribenter också. Jag kan bara vädja till er att läsa mig, trots bylinebilden här bredvid.