Eberhard: När du som familjefar blir jagad av polisbussen
Vi åker från vårt sommarställe med sex barn i bilen. Allt går fint tills vi börjar närma oss Stockholm. Då kräks vår ena 3-åriga tvilling Tom. Spyan stinker. Alla barnen skriker. Strax därefter kräks vår tre månader gamle son Bill i sin bakvända bilbarnstol för spädbarn. Barnen är förtvivlade.
För att lösa situationen ber min fru om att de äldre barnen ska ta fram Bill i framsätet. Vi kör försiktigt vidare i bilkön mot vårt hem några kilometer bort.
När vi passerar Roslagstull i ytterkanten av Stockholm ser vi en polisbil som står på trottoaren på Valhallavägen.
»Är de ute efter oss?«, skämtar vi med varandra. Vi passerar. Polisbilen står kvar. Det är några hundra meter hem.
När vi kommer vidare kör polisbilen i kapp oss och ökar hastigheten. Och där är visst en polisbil till.
Undrar vad som har hänt?
Framför oss har en piketbuss blockerat vägen vid Engelbrektsgatan. Det kanske är något allvarligt. Man läser ju mycket om gängskjutningar och bombdåd nu för tiden. Polisen kan inte ha det lätt, tänker vi.
Bakom oss kommer en av polisbilarna i full fart. Det börjar lysa blått och rött – och nu ska de visst ändå stanna oss. Mitt i en allvarlig polisinsats? Det måste vara minst ett rån på gång med tanke på pådraget. Varför bryr de sig om oss?
En konstapel stegar myndigt fram, men vågar inte riktigt be oss att öppna fönstret förrän det kommer två kollegor. Och det strömmar till ännu fler poliser … från piketbussen. Det går sakta upp för oss att det faktiskt är vi som står i centrum för polisens insats.
Tror de att vi ska försöka fly och skjuta oss fria? Kanske ser de potentiella Akilovs i vår stora transportbil.
Poliskonstapeln ber mig veva ner rutan. Han möts av en sur stank av barnspya och skrik. För säkerhets skull står den andra polisen på passagerarsidan och ber min fru veva ner sin ruta också.
Samma stank.
»Hur var det här då?« De ber mig blåsa i alkometern.
Det som föranlett denna gigantiska insats är ingen misstanke om att vi planerar ett terrorbrott, med vår minsting som spädbarnssköld. Det är att vi har lyft fram vår bebis i framsätet. Oroliga medtrafikanter har ringt och varnat för galningarna som inte har sin lille son i den påbjudna bilbarnstolen.
Folk påstår att polisen inte har tillräckliga resurser, men just den här kvällen verkar det som om polisen är sprängfulla av både handlingskraft och manskap. När det verkligen gäller …
De trevliga poliserna verkar ändå förstå vårt dilemma. Vi tillåts köra vidare, om vi placerar Bill i sin spypöl igen. Vi lämnar platsen och tänker att det ändå är skönt att polisen tycks ha enorma resurser.
Någon vecka senare blir vår 6-årige sons cykel stulen. Vi ser en annons på blocket och tycker att den cykeln är misstänkt lik den stulna. Hur gör man då?
Jag ringer polisen för att få råd och hjälp. Jag ställs i telefonkö. Min plats i kön är nummer 71. Ändå klart bättre än när min vuxna dotter Cornelia ringde dem för ett tag sedan, tänker jag. Hon hade plats 142.
Efter en knapp timme har jag plats 64. Jag ger upp. Med den takten kanske jag kommer fram vid midnatt – i morgon.
Alice Teodorescu skrev för en tid sedan en krönika i Göteborgs-Posten om att vardagsbrott inte hinns med, på grund av att polisen har fullt upp med gängkrigen. Det är ett problem som borde oroa alla.
Vad hon förmodligen inte visste när hon skrev sin krönika, är att polisen inte har tid eftersom den har fullt upp med att hålla koll på terrorbebisar som anfaller vanliga medborgare med spybomber och stinkande blöjor.
Men kanske ska man glädja sig åt att några samtal tydligen når polisen direkt.
