Efter Nils Schwartz

Han läste 250 böcker om året, fem böcker i veckan och 40 till 50 svenska romansidor i timmen. Vid varje bokanmälan klockade han in 2 000 tecken per timme. I »Sista blosset på Kvarnen« (Expressen Kultur 1/6 2005) skriver han hur han sitter på en klassisk Söderkrog i Stockholm och avverkar 16 cigaretter – à fem minuter vardera – och precis hinner fimpa sista pinnen och med blottad hjässa buga sig mot det överfyllda askfatet då klockan slår 00.00 och rökförbudet är ett faktum.

Litteraturkritikern Nils Schwartz, som dog förra veckan, kvantifierade ofta sina göromål. Räknade, klockade, vägde. En ironisk vinkning till kvantitetens underlägsenhet i förhållande till kvaliteten inom kulturproduktion, tolkar jag det som. Och så här i efterhand, en kommentar till Schwartz egen gärning som kritiker. Vem som helst, som har tid avsatt för det, kan läsa romaner på löpande band – eller kedjeröka för den delen. Det var inte det som gjorde Nils Schwartz till Kultursveriges vassaste anmälare.

Det var sättet han gjorde det på. Nerven, ironin, intelligensen. Schwartz producerade aldrig dödkött och hans bortgång ställer frågor om vad som gör en bra kritiker. »Kritikens död« har ältats så mycket att jag som ateist snart börjar tro på återuppståndelsen (senast i april skrev akademiledamoten Anders Olsson en alarmistisk text i DN om att det var bättre förr). Det går i själva verket att hitta mycket originell och initierad litteraturkritik i detta land. Med betoning på land. När jag funderade på vilka kritiker jag sätter högst, visade det sig att de nästan alla bor på behörigt avstånd från Stockholm. Ju längre ifrån kulturkotteriet man befinner sig, desto självständigare i tanken. Tycks det mig. Med vissa lysande undantag förstås. Nils Schwartz, exempelvis. Förvisso född i Helsingborg men sedan 80-talet fast förankrad i Stockholm och på Expressens kulturredaktion. Men så hade han också, så som Åsa Linderborg, kulturchef på konkurrerande Aftonbladet, skriver i sin runa, »ett lokalsinne för litteraturen som få andra«.

Då är det skitsamma var man bor, i geografin.

Att vara fri i tanken, alltså fri från dolda motiv och lojaliteter, torde vara kritikerns enda tillåtna tillstånd.

På senare tid har jag dock noterat en oroande tendens i sociala medier.

Ett allt större trivselumgänge mellan författare och kritiker. Att författare tackar kritiker för »en bra« eller »fin« recension och att kritiker glatt svarar, med hjärtan till och med, som vore de polare i armkrok ute på stan.

»Genom att äta ord och lyssna på hur de knorrar i magen lär sig en författare språkets syra och alkali. Det är en på en gång fysisk och intellektuell process«, skrev den brittiska författaren Jeanette Winterson en gång. Samma borde gälla för recensenter.

Jag skulle säga att det absolut största hotet mot den kvalificerade kritiken är att kritiker börjar höra andra saker knorra än just orden. Omgivningen, exempelvis.

Jag har svårt att se att Nils Schwartz en endaste gång tryckte på ett sånt där hjärta.

Han var butter av en anledning.