Eländet var bättre förr

Ibland känner jag mig som en ”nyhetsundvikare”, åtminstone delvis. Läser rubbar och ingresser i de stora medierna, men alltmer sällan hela artiklar. Så mycket lidande och fatala konflikter och katastrofer jorden runt – jag vill inte ha detaljerna, ens om texterna skrivs av journalister som jag respekterar. 

Har nyligen läst och uppskattat Katarina Barrlings Världens mest protestantiska land, en historisk exposé om ett Sverige där den ”rena tron” trumfar kalla fakta sedan hur länge som helst. Bland annat citerar hon Svenska kyrkan: ”Woke har alltid ingått i kyrkans DNA”. Den av kyrkan omhuldade ”profeten” Greta Thunberg är också med på ett hörn. 

I det yttrandefrihetshyllande brittiska magasinet Spiked liknar även Lionel Shriver identitetspolitik och woke vid tron: ”Wokemänniskor är konformister. De uppfann inte sina eländiga idéer; de bara läser från en gemensam psalmsida.” 

Woke kan vara att bejaka mångfald och samtidigt anse att innerst inne är vi alla lika. Man blundar från uppenbara kulturkrockar, eller så kallade kulturkrig. Med eller utan våldsamma och brottsliga gärningar. Den som kritiserar islam är fobisk. 

Nu sägs det att woke har peakat och är på väg bort, bland annat av Erik Hörstadius i denna tidning och Henrik Höjer i Kvartal som har räknat ord i KB:s tidningsdatabas. Såväl ”normkritik” som ”värdegrund” har minskat i omfång. 

Icke desto mindre är det tacksamt att driva med wokeaktivister. Har fnissat åt Titania McGraths bok Woke. En guide till social rättvisa (Nopolar publishing). Kvinnan McGrath är påhittad av Andrew Doyle, en irländsk komiker som stundom skriver i Spike. 

Den megalomana, manshatande Titania uppmanar till wokeaktivism på ungefär alla tossiga sätt. Hon ”har den sällsynta förmågan att applicera en språklig skalpell på den moderna västerländska kulturens cancerogena trångsynthet”. Försäkrar sina följare att ”sociala medier har gjort det möjligt att visa hur dygdig du är utan att behöva göra någonting konkret överhuvudtaget”. 

Hon är samtidigt överlägsen och förtryckt. Om samlag och barnafödande: alla män ”är bokstavligen inne i en kvinna utan hennes verbala samtycke. /…/ Det allra första en man gör i sitt liv är att våldta sin egen mor.” Man kommer att tänka på Valerie Solanas och Shulamith Firestone (som ville befria kvinnor från graviditet och barnafödande med artificiella metoder). Och som vegan är Titania ilsk eftersom hon ”tvingats” amma sin mor. 

Samma förlag och författare: Yttrandefriheten. Och varför den spelar roll. Bra läsning. Liksom Traktat om intoleransen och Rätten att jävlas med gud, bägge av Charlie Hebdos advokat Richard Malka. Böcker lämpliga för oss yttrandefrihetsfundamentalistser att ge bort till de tvehågsna eller dem som hatar Elon Musks X. 

Detta dödande och döende, detta krigshetsande och denna ondska, är svårt att ta in. Utom i förfluten tid. Då kan min Fokuskollega Nils Erik Forsgårds bok Dödsmasker (Ellips förlag, 2020) rekommenderas. Sorgliga, roliga anekdoter och fakta om kända och okända gestalter från förr. Som ett exempel, sa verkligen Goethe ”Mehr Licht” som sista ord? Ytterst oklart, här finns flera olika vittnesmål. Enligt en av hans betjänter bad han om en ”Botschamper”, en tysk förvrängning av franskans ”pot du chambre” – det vill säga potta! 

Eländet var bättre förr, lättare att uthärda i fiktiv form. Jag är inte ensam om att söka tröst i brittiska evighetsserier som Barnmorskan i East End och I vår herres hage. Dramatik, trivsel, konflikter, humor, förlossningar, fattigdom, hjältemod, ett och annat världskrig, aborter, nunnor, tårar, söta djur, vackra hästar, bilar och kläder. 

Kärleken till Barnmorskan i East End har jag gemensam med bland andra Gävleakademikern Lasse Ekstrand. Samt med Anna Cavallin, som 2020 i Signum har skrivit en underbar text om serien och om förlossningar överhuvudtaget. Långt från dagens alla ruskigheter. 

***

Läs även: Några tankar om döden

Läs även: Förr var det inte så noga var man kom ifrån