Eliten kan fälla Putin

Det är svårt att komma ihåg nu, men under de första veckorna av den arabiska revolutionen lyckades väst göra bort sig kopiöst. Den franske försvarsministern fick sparken sedan hon antytt att den tunisiska regimens kravallpolis kunde få hjälp. USA upprepade gång på gång sitt stöd för Mubarak. Många hade köpt diktatorernas världsbild, att de var bålverket mot en islamisk revolution.

Faktum är att västpolitikerna inte heller var särskilt hjälpsamma 1989. George Bush den äldre trodde inte på Sovjets uppdelning, franske presidenten Mitterrand inte på Tysklands återförening. EU-parlamentets ordförande skällde ut Jeltsin, som inte fick bråkdelen av Greklands hjälp för att klara planekonomins kollaps.

Men folken gick ändå sin egen väg.

Nu stundar en ny politisk omvälvning i vår närhet.

I ett drygt decennium har Putin nedmonterat demokratin och den ekonomiska livskraften i Ryssland, med stöd av rekordhöga energipriser och, till synes, folk­majoritetens förtjusning i sin macholedare. Men så i fjol tippade något över i folksjälen. Den ekonomiska krisen, nätmedias viktigare roll, det förnedrande öppna valfusket i parlamentsvalen i december.

När parlamentsvalet hålls nu på söndag är två saker säkra: Putin kommer segra officiellt och han kommer förlora i praktiken. Trots rekordkyla har Moskvas gator fyllts av hundratusentals demonstranter. De kommer att bli än fler efter valet.

Men likt den arabiska revolutionen har den ryska våren sina mörka sidor. Inte religiösa extremister men i stället extrema nationalister. Chauvinismen är det enda som överlevt ideologiskt från kommunismen. Den något udda oppositionsledaren, 35-årige bloggaren Aleksej Navalnyj (se artikel här), kastades ut från liberala partiet Jabloko för sitt nationalistiska hat mot folk från Kaukasus.

Och om den arabiska våren haft Muslimska brödraskapet som oönskade segrare, kan den ryska våren till en början bisarrt nog gynna kommunisterna. Putin har konsekvent mutat eller motarbetat all annan opposition, så att valet alltid ska stå mellan Putinvänner eller kommunister. I Voronezj gick liberalerna i parlamentsvalet man ur huse för att rösta på kommunisterna. Så kommer det sanno­likt bli i presidentvalet också.

Det hoppfulla är att extremisterna och kommunisterna nu dränkts på Moskvas gator i ett hav av en välbeställd medelklass. I tio år har denna ryggrad i ryska samhället tigit i utbyte mot en del av olje- och gasboomen. Nu är boomen över och kvar står medelklassen omgärdad av småpåvar som suger dem på pengar och säkerhetsfolk som förnedrar dem.

Det är denna medelklass som nu marscherar i märkesjeans och dunjackor. Deras närvaro dämpar Navalnyjs retorik och göder oppositionen på nätet. Putin vågar inte angripa dem med tårgas och misshandel. De känner för många ur landets elit. Trots sin machoimage är Putin en notorisk obeslutsam person. Just nu tycks han hoppas att medelklassen ska tröttna. Demonstrationerna tolereras men media stryps selektivt, så fort protesterna ger någon tv-kändis eller journalist politiskt mod.

Om medelklassen härdar ut finns hopp. Kanske kan det ruttna parlamentsvalet göras om, kanske kan regimen nedmonteras i små steg. Problemet är att väldigt många har väldigt mycket att förlora i ett land där säkerhetsjänsten och politiken flutit ihop. Inte bara förmögenheten utan själva livhanken.

Vad kan vi i väst göra om regimen till slut tillgriper massivt övervåld för att krossa demokratirörelsen?

Ekonomiska sanktioner är meningslöst. Under Putin exporterar Ryssland nästan bara råvaror och vapen – som köparna är mer beroende av än säljarna. Det sista EU önskar just nu är inställda ryska gas­leveranser. För övrigt är Ryssland numera WTO-medlem.

Väst har dock ett vapen i sin hand som skulle skära rakt igenom Putins elit. Nästan samtliga putinister har en liten tillflyktsort i London, Stockholm, på Cypern eller Rivieran, där de stillsamt avnjuter frukterna av välfyllda konton på västliga banker. Inreseförbud och frusna konton, som ingalunda knäckte bödlarna i Bagdad och Damaskus, skulle underminera den ryska elitens livsstil.

För övrigt är frågan vad regeringen och Löfven ska göra upp om kring kärnkraften. Det finns redan tio platser att bygga nya reaktorer på, men ingen vill än så länge. Japan har just lagt ned 52 kärn­reaktorer, Tyskland ska avveckla och till och med Frankrike aviserar att säker­heten gör att kärnkraften blir för dyr.