En allt dummare burk

Det händer ibland att idéer, som i grunden är ganska bra, till slut helt spolieras därför att de blir heliga kor som ingen någonsin vågar ifrågasätta. En sådan är idén om public service, tanken att staten bör organisera bra tv och radio.

Veckans reportage i Fokus beskriver krisen för public service-tv. De yngre tittarna har tröttnat på SVT, bland dem är numera de kommersiella kanalerna större.

Public service är i grunden en paternalistisk idé. Kloka kvinnor och män, journalister, anses veta bättre än vi själva vad som är bra tv för oss. Om allmänheten får välja tv på samma sätt som man väljer tidningar, det vill säga utan statliga alternativ, så blir det för mycket enkelspåriga och fördummande kommersiella program, för lite folkbildning och kvalitet. Alltså bör staten driva tv-kanaler. Och helst ska »fri« television finansieras med en licensavgift, en klumpsummeskatt som är densamma för både fattig och rik. Förebilden är brittiska BBC.

Då skulle man kunna tänka sig att public service-tv skulle använda varendaste krona till nyheter, dokumentärer, kultur, pratprogram et cetera, program av folkbildande och förfinande karaktär. Men den som tittat på Sveriges Television vet att det inte är så. I själva verket läggs mer än hälften av pengarna på samma typ av underhållning, tv-serier och sport som i de kommersiella kanalerna.

Motiveringen, som gällt på SVT sedan monopolet upphörde, är att precis som man läser samma morgontidning, äter samma cornflakes, så är SVT ett varumärke som behöver sport och underhållning för att greppa tag i allmänheten så att den får i sig allt det där andra nyttiga.
Sedan några decennier tillbaka finns ju i och för sig något som kallas fjärrkontroll. Om det är lite krångligt att byta dagstidning är det definitivt lättare att byta tv-kanal än att byta cornflakes.
Mot det brukar SVT invända att det finns undersökningar som visar att börjar man titta på en kanal så fastnar man. Det går visserligen mot logiken i hur tv-kanalerna lägger sina tablåer – det gör de som vore vi notoriskt otrogna zappare – men ändå. Alltså satsas hundratals miljoner på OS trots att allmänheten numera kan se Klüft på vilken kanal som helst i digitalnätet. Alltså spenderade SVT tiotals miljoner av licenspengarna på att köpa Expedition Robinson av Stenbecks­ägda Strix och introducerade därmed till Sverige en genre, dokusåpan, som sedan sög ut unga tittare från SVT till de kommersiella kanalerna och enligt lärarförbundets ordförande fördärvat vår ungdom. Allt för att hålla kvar tittarna i de nyttiga statliga tv-kanalerna.

Sedan infinner sig dock något helt nytt – nämligen internet. Plötsligt laddas program ned en masse. Internetvärldens egen »nedladdningskanal« You Tube är numera en miljardbusiness. På You Tube har faktiskt SVT rusat förbi de kommersiella kanalerna. Man har insett att program som inte behöver reklamfinansiering lika gärna kan läggas ut fritt på nätet.

Men SVT har fortfarande inte förstått vad internet innebär för public service. Om det var svårt att locka unga tittare till »Rapport« och »Agenda« med hjälp av »Robinson« och »Hockeykväll« i den gamla tv:ns värld är det stört omöjligt när programmen laddas ned via ett sökprogram på nätet. Diversebutiken SVT möts på nätet av nischade och smarta konkurrenter.

Vad borde SVT göra? Ska vi ha paternalistisk public choice får man koncentrera sig på det. Licenspengarna borde vara en skatt. Skatten borde användas till vad SVT tror är kvalitetsprogram, och bara det. Sedan får jobbet granskas av oberoende experter som inte värderar en kvarts Robinsontittande högre än fem minuter om profeten Muhammed. Kommersiella kanaler får bekosta resten.

När den modellen kommer på tal brukar SVT varna dunkelt för USA. Där finns halvstatliga PBS, vars vällovliga program drunknat i konkurrensen med de kommersiella jättarna. Men varför skulle SVT ha samma minimala budget relativt Sverige som PBS har relativt USA (PBS fick i fjol cirka 3,5 miljarder kronor mot SVT:s 4,2 miljarder)? Och vad borde för övrigt public service vara om inte »Vita huset«-serien eller nyhetsmagasinet »60 minutes« (med 14 miljoner tittare i USA varje vecka), båda två kommersiella dundersuccéer?

Eva Hamilton tycks nu åtminstone bestämt att SVT ska sluta jaga ungdomar med dokusåpor. Den borgerliga regeringen har å sin sida halverat tiden för sändningstillståndet, den tid SVT rår sig själv innan politikerna får säga sitt, till tre år. Men några riktiga reformer kommer ingen våga föreslå – med risk för att drabbas av SVT:s samlade vrede.

***
FÖR ÖVRIGT väntar vi på den stora nostalgikvällen på SVT över Augusto Pinochet, med enbart okritiska debattörer från nyliberala tankesmedjor och helt utan några av de hundratals tortyroffer och f d politiska fångar som bor i Sverige.