En bitterhet bubblar i folklagren – som i antikens Rom

Enligt vissa källor började gladiatorn Spartacus sitt uppror med köksredskap. När det till slut slogs ner, flera år senare, sas han ha samlat över 100 000 andra slavar, organiserat dem som en armé och besegrat romerska legioner nio gånger om. Siffrorna kan vara uppumpade av de romare som ville få sin seger att verka mer heroisk, men Spartacus skicklighet och förmåga att attrahera följare hade lyckats sätta rejäl skräck i den romerska aristokratin, som vid tidpunkten varken rakade sig eller knöt sandalerna utan slavhjälp. 

På 70-talet före Kristus var aristokratin i Rom grisigt rik. Romarriket hade expanderat och med erövringarna hade det vällt in guld till staden, men också tillgångar i form av människor från den kända världens alla hörn. Vad som uppmuntrade till upproren – för Spartacus uppror var inte det enda och kanske inte ens det mest framgångsrika – var inte bara slavarnas enorma antal och elände, utan kontrasterna mot den vinfulla, vältrande överklassen.

2019 hade Sverige 142 000 dollarmiljonärer och sedan förra året har Stockholmsbörsen stigit med ytterligare nästan hälften. Rädslan för en pandemirelaterad depression har fått all världens regeringar att trycka pengar på ett sätt som aldrig prövats förr, och värdet på fast egendom har ökat därefter, för de som har den. Efter år av gratisräntor som gynnat de som haft råd att låna, har pandemiåret accentuerat skillnaderna på folk och folk, på ett nästan antikt sätt. De med tillgångar är rikare än någonsin, medan de som straffats är de som bor trångt, åker kollektivt, blir av med sina diskjobb och inte har tid, råd eller kunskap att skaffa den där grundhälsan som kan uthärda en infektion. 

Sverige är fortfarande ett jämförelsevis jämlikt samhälle, men skillnaderna växer snabbt och kontrasterna är mer synliga än någonsin. Alla vet hur man kollar Hemnetstatistik, bostäderna med omöjliga kvadratmeterpriser delas i ett. På instagram kan alla se exakt hur de rika äter, dricker, njuter och aldrig verkar behöva jobba. Influencersegmentet liknar ett hov som öppnat fönstren mot pöbeln – de får se in, men inte smaka. 

Auktionsfirmorna slår rekord på rekord, mina vinintresserade kompisar gnäller, bordeauxerna går ju inte att köpa längre. Daniel Ek gör ännu en fastighetsaffär i Djursholm, Sveriges 200 miljardärers tillgångar sipprar ut i systemet och trissar upp priserna på allt som är premium. Allt det som redan är ouppnåeligt att skaffa med bara hårt arbete flyttas ständigt längre bort. 

En bitterhet bubblar i folklagren, den sorts halvpolitiska upprördhet som en Muf:are hade kallat för »bara avundsjuka«. Kanske är det inte så bara. För jämsides supermediala internetentreprenörer har Sverige en stor migrationsrelaterad underklass som hittills inte har någon politisk representation, grupper som nosar på Spartacus livsvillkor.

Eller, klass är egentligen inte alls rätt ord, 1900-talsterminologin fångar inte den nya misären i utanförskapsområdena. De som betalar andra - eller tredjehandshyror till kriminella representeras inte av Hyresgästföreningen, papperslösa kommer knappast in i facken och den socialdemokratiska utbildningsministern stryker samvetslöst de med för låga kunskapsnivåer ur skolstatistiken. 

Anneli Rogemans Mönstersamhället beskrev den svenska klassproblematiken i Boliden i mitten av förra seklet. Tjänstemännen och gruvarbetarna hade barn i samma skola och på vissa av barnkalasen fick man varm choklad med vispgrädde och på andra bara saft och det tänkte hon inte ens på som barn, skriver Rogeman skamset. Men problemen i Boliden i dag rör internationell organiserad brottslighet och det faktum att det på förskolan talas tjugosex olika språk, problem som någon facklig förhandling knappast kan lösa. 

Faktiskt ingen politisk ideologi verkar kunna hantera våldet och problemen i förorterna, i stället har de blivit underhållning för de privilegierade. Precis som i det antika Rom plockas striderna från provinserna in på arenan där de välbeställda ömsom förfasas över deras blodtörst och ömsom applåderar deras skicklighet. De stridande kan få priser och uppmärksamhet, men skillnaden på människor och människor är ändå glasklar. De kan spelas i Sveriges Radio, men tanken på att de skulle få ett jobb där är skrattretande, lika långt borta som ett förstahandskontrakt i innerstan. 

Karl Marx pratade om Spartacus som sin hjälte och i P1 ställer man sig frågan om »gangsterrappen är den nya arbetarlitteraturen?«. Nej, rapparna är de nya gladiatorerna, och för dem är den våldsamma protesten närmare till hands.