En blågrön allians

I fredags kom ett pressmeddelande från socialförsäkringsutskottet i riksdagen om ett utskottsinitiativ att uppdra regeringen att ändra i sjukförsäkringen.

Det låter inte som någon kioskvältare direkt, inte samma dag som Maud Olofsson meddelade sin avgång.

Men läs följande två satser i pressmeddelandet, författade av utskottsrådet på saklig tjänstemannaprosa: »Bakom förslaget står S, MP, SD och V« samt »menar utskottsledamöterna från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.«

Någon grön eller röd ledamot i utskottet borde rodna. Plötsligt står det ju där svart på vitt. I utskottet har det skapats rödgrönbrun majoritet bakom en gemensam skrivelse under ledning av Tomas Eneroth (s).

Jimmie Åkesson kallar sig gärna ansvarstagande, men i praktiken är hans strategi att synas till varje pris. När vissa mätningar nu visar att sd:s stöd håller på att falna för att de inte får lika mycket medieutrymme gäller det att klamra sig fast vid rampljuset. Bästa sättet att påminna om vågmästarrollen är att fälla regeringen i så många frågor som möjligt.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har å sin sida, i avsaknad av en egen ekonomisk politik, behov att på något sätt återta initiativet. Mona Sahlin som »aldrig, aldrig, aldrig« skulle samarbeta med sd är inte längre partiledare.

Det ironiska är att medan regeringen naturligen vägrar samarbeta med sd om konstruktiva förslag, är det fritt fram för s att samarbeta med sd om att förstöra politiken. Notera: det handlar inte om att uppnå något positivt, som en bättre sjukförsäkring eller bättre alternativ till Fas 3 eller jobbskatteavdraget, för då måste Sverige i praktiken byta regering. Allt man kan göra med sd är att förstöra.

Hittills har bara en omdömeslös moderat i trafikutskottet lyft luren till sverigedemokraterna (vilket man får hoppas renderade en utskällning från statsministern).

Reinfeldt själv tycks mycket väl ha förstått vad som i stället måste göras: att syna Juholts bluff.

Det ramverk socialdemokraterna nogsamt byggde upp för att få en stabil finanspolitik var medvetet gjort för att tvinga oppositionen att enas om ett motförslag eller låta regeringens budget ligga. Att tillsammans med sd rösta ned olika beståndsdelar av budgeten i utskotten är att sabotera basen för femton år av stabila statsfinanser. Det är både moralisk och ekonomisk rödgrönbrun röra.

Därför kan det knappast vara en ren slump att finansdeparte­mentet anlitat pr-byrån Kreab för att förklara det »finans­politiska ramverket« så att alla förstår. Kanske borde regeringen gå ett steg längre och lägga ett förslag om budgetens integritet, där det uttryckligen står att man inte vid sidan kan gå in och bryta ut delar av finansiering och utgifter om det på sikt kan hota budgettaken.

Men det finns en annan bluff att syna: miljöpartiets. Den nya Fridolinlinjen i mp är att allianser av alla de slag är av ondo och att partiet nu behöver vara en fritt stående kraft någonstans till vänster om mitten.

Men Sverige kan inte invänta miljöpartiets inre processer. Miljöpartiet har i praktiken ett val: antingen söka samarbete med regeringen på de många områden från arbetsmarknad, över invandringspolitiken till en offensiv klimatpolitik, där inga fundamentala motsättningar finns. Eller krypskytte tillsammans med Åkesson och Juholt i utskotten.

Internt i regeringen har några småpartier motsatt sig att regera blågrönt med mp. Dels därför att man tror att bland annat kärnkraften gör att det inte går att enas om ett program, dels därför att man fruktar att det blir mindre inflytande för de små. Det är sannolikt feltänkt, eftersom det parlamentariska läget med mp utanför tältet tvärtom ger Reinfeldt och Borg rollen som borgerliga huvudförhandlare och tränger ut småpartierna från synfältet. I ett antal frågor, som arbetsrätten och småföretagsskatter, kan de liberala borgerliga partierna dessutom söka stöd från mp gentemot m. En blågrön allians skulle framför allt garantera att oppositionen står utan regeringsalternativ 2014.

Men givet att det inte blir någon blågrön regering skulle Reinfeldt ändå kunna räcka ut handen till mp och tvinga dem att ta ställning mellan ett samarbete om grunderna för den ekonomiska politiken eller mer av rödgrönbrun röra.

***

FÖR ÖVRIGT ger Danmark oss ständiga påminnelser om hur lätt ett humanistiskt nordiskt systerland kan förfalla i grövsta populism. Landet balanserar på randen till brott mot EU:s regler och internationella konventioner. Återinförda gränskontroller, utvisning av flyktingar dömda för ringa brott och regler mot giftermål med utlänningar under 24 (utom kronprinsessan såklart).