En enkel fråga: Vad är staten till för – egentligen?

Men först krävs en liten utvikning.

Tålamod.

Akademiens ordbok ägnar drygt 92 000 tecken åt »stat« och dess olika betydelser, innan den ens kommer i närheten av det jag är ute efter. Sedan ägnar den 18 000 tecken åt den betydelsen. Vi kortar lite:

»[…] om en för fortbestånd (oberoende av individernas växling) organiserad sammanslutning av människor styrda medelst en speciell samhällsapparat av en egen överhet (regenten l. regeringen) o. levande under en egen (inom sammanslutningen utbildad) överindividuell rättsordning som samtliga medlemmar av kollektivet är underkastade […]«

Det finns flera nyckelbegrepp i den där, av mig aningen rumphuggna meningen: »fortbestånd«, »rättsordning«, »samhällsapparat«. Men det jag vill komma till är »en egen överhet«.

En rätt modig formulering, med tanke på att tryckåret för just den här delen av ordboken var så sent som 1989. Då hade överheten i åtminstone ett par decennier slutat att betrakta sig som överhet. En av vår tids unika skapelser, den antielitistiska eliten, hade erövrat statsapparaten.

Och då var vi tillbaka där igen, alltså: staten. Vad är den till för?

Det enklaste sättet att uttrycka det, är kanske att staten är en kompromiss mellan frihet och ordning. Vi vill ha båda delarna, men inte den laglösa frihet som är den starkes rätt. Inte heller den kvävande ordning som gör varje individ till offentlig egendom.

Ofta har staten varit en dålig kompromiss. Ordningen har i själva verket varit den starkes rätt, för den starke har behandlat staten som sin egendom. Men ibland har det gått bättre. Valet står egentligen nästan aldrig mellan det anarkistiska naturtillståndet och staten, utan mellan olika varianter av stater. En del bättre, många sämre.

Läs också: Hakelius: Märkligast med normkritiken? Att de känner sig så förtryckta

Men även i de bättre varianterna, som den vi har haft turen att leva under, finns en överhet. Det är varken något att moralisera eller förfasa sig över. Det är något oundvikligt. Det finurliga med rättsstaten är att den beskär rörelsefriheten för överheten och gör den mer förutsebar. Det finurliga med demokratin är att överheten kan bytas ut, eller förmås att anpassa sig.

Problemet uppstår när teorin blir praktik. Där kommer vi till budgeten. För den budgetuppgörelse som nu rullas ut i offentligheten till miljardfanfarer, har med det här att göra.

Vi har en regering som sitter mot löfte att föra en politik som den inte tror på. Vi har två stödpartier som backar upp en regering de inte tror på, mot löfte om att få dela ut köttben i riklig mängd till väljarna. För regeringspartierna är greppet om makten i sig det viktigaste instrumentet för att blidka de egna anhängarna. För stödpartierna krävs en rad spektakulära, stora och lättförklarade utgifter för att motivera situationen.

Somt av det som sker är förstås utmärkt, annat inte, men det är inte poängen. Poängen är att det inte längre finns ens ett försök till sammanhållen politik. Den här staten är utan styrman. Det här är helt enkelt en nödlösning.

Det är där kopplingen finns till den långa inledningen om staten och vår överhet. För vilket problem är det här en nödlösning på?

Att byta överhet är i praktiken sällan lätt. Om en överhet förlorar folkets förtroende innebär det inte att en ny, bättre överhet anmäler sig automatiskt. Oftast är det snarare tvärtom: när en överhet tappar greppet öppnar det dörren för i stort sett vad som helst. Och en överhet som är stukad retirerar gärna in i sig själv, i stället för att reformera sig.

Det är där, någonstans, vi befinner oss. Inte bara i Sverige.

Det är det problemet som den här regeringen är en nödlösning på. Den består av en sårad och förvånad överhet som känner att den tappat greppet, men inte förstår varför. Den har ännu inte lyckats formulera en bättre plan än att hålla fast vid makten, i väntan på att det som en gång var ska komma tillbaka.

Vad är staten för en sådan överhet? En kampanjkassa. En skattkista. En godispåse att köpa kompisar för. Glad höstbudget.

Läs också: Hakelius: Ett våldsamt klassamhälle där krigsherrar sätter reglerna