En flaggstång är en upprorisk signal
Elstolpar fyller mig inte med samma glädje.
Toppbild: TT
Skottvinkeln var mycket lätt att beräkna. Ingångshålets placering i relation till utgångshålet lämnade inget utrymme för tvivel. Skytten måste ha varit placerad i sängkammarfönstret. Men varför? Någon av husets tidigare ägare antagligen. Kanske hade han ojämnheter i humöret, eller så ville han bara undersöka hur tjock mässingsplåten är i en flaggstångsknopp.
Jag vet att man inte ska könsbestämma okända gärningspersoner. Även kvinnor kan ha en dålig dag i sängkammaren. Ändå utgår jag ifrån att skytten var en man. En fördom förstås, men jag har inget emot fördomar. De är som husdjur. Låter man dem bestämma och ta över helt går det snabbt utför, men inom snäva gränser kan de bidra till att skapa struktur i kaoset. Förresten hittade jag ett rostigt luftgevär i jordkällaren. Ärligt talat kunde jag ha skjutit själv.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Flaggstången var nämligen i bedrövligt skick. Till att börja med stod den snett. En åtta meter hög, algbelupen pjäs av något kompositmaterial, utan lina och med påskjuten knopp. Bultarna i fästet lät sig inte rubbas. Först efter långvarig behandling med rostlösande medel som inte är Bra Miljöval fick jag slutligen loss dem. Fällde stången, bad frun skura bort algerna och for iväg till närmsta bygghandel för inköp av lina, flagga samt nya bultar. Det är ju ändå vår.
Flaggan är vacker, dock vansklig. Nationer eller fotbollsklubbar kan kvitta; flaggor och fanor samlar täta led av okritiska följare, men med flaggstängerna förhåller det sig radikalt annorlunda. Firade vi Svenska Flaggstångens Dag är jag säker på att evenemanget vore värdigt och inkluderande, fastän alla nog inte tål den spikraka formen eller ens färgen. Jag har mött människor som ogillar just flaggstänger, men de är trots allt få och indifferent småtråkiga, definitivt inga huliganer.
Själv är jag aktiv anhängare. Min småborgerliga uppväxt har säkert med saken att göra, men också det faktum att jag vet en del om vildmarken – som oss emellan gör sig bäst på tv. Att vistas i den blir i längden mördande trist, inte bara för att naturen är amoralisk och hotfull, utan även på grund av att man snart saknar den kultur som är unikt mänsklig. Känsliga läsare ska veta att jag ibland grips av samma leda i kulturmiljöer, helt utan inslag av grönska.
En flaggstång bland martallar på någon holme i havsbandet, eller där bondlandet övergår i skog, är för mig en optimistisk motståndshandling, en upprorisk signal som säger att här håller vi emot. Elstolpar fyller mig inte med samma glädje, dels för att de sällan står ensamma, dels för att de inte är lika utstuderat onödiga som flaggstänger. Att kraftledningsgator har en rikare biologisk mångfald än skogen runtikring är en annan sak. Det är bara intressant.
Gatlyktor intar en mellanställning, men jag märker att vi kommer bort från ämnet: naturen som projektionsyta för dem som söker offer att värna. Utan offerstatus kommer ingen långt i samtida kulturdebatt, såvida man inte döljer sin position som överordnad förövare genom att hitta ett offer att gulla med. Vesna Prekopic skrev klokt om detta (DN 23/4), varefter Jens Liljestrand bekräftade iakttagelsen (Expressen 24/4) med orden: "Ibland undrar jag hur en författare kan skriva om något annat än klimatet."
Nu tror nog inte ens han att litteraturen vore betjänt av en universell kloning av Maja Lundes dystopiska romaner. Klimatet skulle knappast må bättre, definitivt inte läsarna. Liljestrands molokna undran är förmodligen mest en signal: Hej, här är jag. En fin kille.
Alternativet kan diskuteras, men jag tror att en inte fullt så överspänd syn på civilisationens ondska och naturens förment maktlösa offerposition skulle räcka långt. Halvreligiös avlatshandel, typ trädplantering i afrikanska halvöknar, leder ibland inte till mer än att givaren räddar sin själ. Få verksamheter har genererat så många floskler som trädplantering. Men visst, var och en blir salig på sin fason. En flaggstång räddar inte världen. En signal bara.
Knoppen av mässing är i alla händelser en utmärkt fokuseringspunkt om nu någon vill träna sina talanger som sniper. Kan komma väl till pass.
Vi har ju ryssarna att tänka på. Och turkarna. Katterna också för den delen. Den senaste beräkningen (SvD 27/3) säger att Sveriges alla katter årligen har ihjäl 17 miljoner näpna, värnlösa småfåglar. En svårtuggad potatis för alla liljestrandare. Onda och goda om vartannat. Enda gången jag blev mordhotad var när jag för många år sedan, av idel välvilja, prövade en idé om kattskatt och skottpengar.
***
