En fullgod utbildning är inte längre en självklarhet i Sverige

Jag måste ha varit fyra år gammal. Jag minns att jag sitter i pappas knä och kämpar med att lära mig de stora bokstäverna på framsidan av en turkisk dagstidning. Vi har precis flyttat till Bulwaniz, en liten by som saknade elektricitet och som inte gick att nå med bil. Få turkiska lärare ville jobba i kurdiska byar som Bulwaniz. För min pappa och för andra kurdiska lärare blev det just därför viktigt att välja dessa tjänster. Statens intention var att alla barn i Turkiet skulle lära sig läsa, skriva och räkna – men det var inte självklart hur det skulle bli verklighet i avlägsna kurdiska byar. 

Jag kommer så väl ihåg att vi barn tyckte att det var spännande att rida till byn, men  först senare har jag förstått att det var en flytt som krävde ett mått av idealism och en hel del uppoffring för familjen. Vår mamma var inte alls förtjust i idén att flytta till en så avlägsen plats, långt borta från civilisationen. 

Den  turkiska politiken krävde att lärarna skulle undervisa på turkiska, men barnen i Bulwaniz kunde ingen turkiska. Därför undervisade pappa dem på deras eget språk, något som egentligen var förbjudet. Men det fanns även ett internt problem att hantera. På den tiden  räknades Turkiet till ”den tredje världen” och analfabetismen inom den kurdiska befolkningen på landsbygden var utbredd. Byborna tyckte inte alltid att det var så viktigt att barnen gick i skolan, särskilt inte flickorna. Pappa kom dock från en familj som kämpade  för flickornas rätt till utbildning. När byborna inte skickade sina döttrar till skolan gick pappa helt enkelt ut på fälten och hämtade dem. Att min pappa lyckades med sitt uppdrag berodde på att han hade bybornas respekt, eftersom han tillhörde en religiös elit som hade varit imamer sedan 1600-talet. 

Min pappa prenumererade på den dagliga tidningen Cumhurriyet som är den stora dagstidningen i Turkiet. Tidningen skickades till den närbelägna staden Baykan. Varje gång pappa red in till Baykan tog han hem en hög med Cumhurriyet. Tidningens namn skrevs i stora röda bokstäver och det var de bokstäverna jag försökte lära mig i min pappas knä i början av 1970-talet. 

Det var i Bulwaniz som jag för första gången hörde talas om mordet på John F Kennedy. Pappa berättade att en artikel handlade om teorierna om vem som hade mördat Kennedy. Där finns kanske förklaringen till mitt stora intresse för klanen Kennedy.  

Att alla barn ska få en fullgod utbildning borde vara en självklarhet i en välfärdsstat som Sverige, som historiskt har prioriterat skriv- och läskunnighet hos det stora flertalet i befolkningen, en bred folkbildning och som nuförtiden vill se sig som en kunskapsnation. Det gör ont i mig när jag läser att läsförmågan hos svenska tioåringar har försämrats markant de senaste fem åren, enligt en internationell mätning. Nedgången för gruppen som helhet förklaras av den kraftiga försämringen hos barn som inte talar svenska i hemmet och som har mindre resurser med sig hemifrån. Utvecklingen kan dock inte enbart förklaras med de särskilda svårigheter som möter barn med utländsk bakgrund. 

Jag blir dyster när jag i SvD 17/5–23 läser en intervju med professorn i historia Gudrun Andersson: ”De orkar inte läsa mer än två rader. I en tidningsartikel till exempel läser de ingressen sen släpper de det. Allt blir snuttifierat och man förlorar sammanhanget”. Jag förstår detta som att det finns två förklaringar, dels utländsk bakgrund, dels IT-utvecklingen.  

Den  friskolereform som högern drev igenom i början av 1990-talet har gett oss en skola som inte förmår att kompensera för att elever har olika förutsättningar eller för  negativa  konsekvenser som till exempel IT-utvecklingen för med sig. Om frihet är möjligheten att forma sitt eget liv och hitta uttryck för sina tankar och känslor, så är vägen dit bra utbildning och möjlighet att bilda sig. Välfärd betyder att den vägen ska vara öppen för alla. Högerns reform stänger vägen. Jag kan inte annat än att förundras över högerns frihetsideal – tror man på riktigt att marknadsskolan ger möjlighet för de barn som har sämre förutsättningar att forma sin framtid? Hur ska man kunna förstå marknadsskolan som något annat än att högern tycker att det är frihet att ge privata företag möjlighet att tjäna pengar på skattemedel?  

Turkiet på 70-talet och Sverige på 2020-talet uppvisar beklämmande likheter. Man behöver ha skolsystem som förmår att ge även barn med sämre förutsättningar en rimlig chans till en bra utbildning. I Turkiet fanns det engagerade kurdiska lärare. Vad gör Sverige för att vända utvecklingen mot analfabetism som brer ut sig?

***

Läs även: När ska polletten trilla ner om att skärmar gör oss sämre?

Läs även: Föräldrar – kräv mer läsning av era barn