En gång bojad, alltid bojad
Lexbase var en vidrig liten sajt. Sajten var däremot inte, som det verkat, ett angrepp på den rådande samhällsmoralen, utan snarare ett uttryck för den.
Justitieministern ondgjorde sig i en kommentar över hur Lexbase undergrävde principen om att den som avtjänat sitt straff ska »kunna leva som en fri medborgare«. I själva verket var just den principen både under- och övergrävd när sajten lanserades.
Det innebär givetvis ett särskilt obehag att möta grannars undvikande blickar, och ana deras föraktfulla viskningar. Men att kunna försörja sig och sin familj är ett mer grundläggande behov än ett gott rykte. Och den möjligheten är svenska arbetsgivare på god väg att avskaffa för många tidigare brottslingars del.
Så sent som för ett par decennier sedan förekom det knappt att arbetssökande var tvungna att visa utdrag ur belastningsregistret för att kunna få jobb. De senaste tio åren har antalet begärda utdrag femdubblats på grund av arbetsgivarnas kontrollmani. Kravet på ett fläckfritt förflutet ställs för alla slags arbeten.
Det händer att regering och opposition klagar över företagens missbruk av belastningsregistret men många av deras partikamrater till kommunala arbetsgivare är lika nitiska. Över en fjärdedel av kommunerna kräver registerutdrag för fler tjänster än vad de måste enligt lagen.
Västmanländska Nora, som styrs av både socialdemokrater och moderater, har gått längst och kräver att alla som vill jobba inom kommunen, oavsett tjänst, ska kunna redogöra för ett laglydigt liv. Uppsala är en av allt fler kommuner som inte accepterar brottsbelastad personal inom äldreomsorgen eller gymnasieskolan.
När dömda inte ens kan jobba som timvikarier i kommunerna kan näringslivet skratta åt de politiker som kräver att företagen ska ge tidigare brottslingar en chans.
Hos allmänheten skapar registerutdragen en falsk trygghetskänsla. De sprider en idé om att det går att kontrollera bort skrupelfria typer från exempelvis äldreomsorgen. I själva verket finns det givetvis gott om tjuvar som aldrig har lagförts för något brott samtidigt som de flesta med brottshistorik, i likhet med alla andra, tycker att brott mot åldringar är fullständigt förkastliga.
Till de dömda ger kraven om registerutdrag ett tydligt budskap: Det spelar ingen roll att du har avtjänat ditt straff. Det saknar betydelse om du, exempelvis, har tagit dig ur ett svårt missbruk som föranledde brottslighet. I samhällets ögon är du alltid en dålig människa, som andra människor måste skyddas ifrån.
Det är svårt nog för någon som levt i kriminalitet, och kanske inte känt till något annat liv, att slå in på den smala vägen. Politiker och företag riskerar att göra det nära nog omöjligt för en tidigare brottsling att etablera sig i samhället.
Både moderaterna och socialdemokraterna går till val på skärpta straff. Beläggen för att detta skulle minska brottsligheten är ytterst svaga. Det finns däremot starkt stöd för att möjligheten till arbete reducerar återfallen i brottslighet, så det är där partierna borde lägga krutet om det nu är brotten de vill åt. Men vad de egentligen vill åt är givetvis väljarnas röster och det genom att exploatera samma känslor som skapade en marknad för Lexbase.
Lösningen på registerproblemet finns redan. Den är nedtecknad i en utredning som regeringen tog emot 2009. Utgångspunkten i lagförslaget är att det ska vara förbjudet för arbetsgivare att kräva registerutdrag, utom där vi i lagstiftning kommit överens om att det är befogat. De allra flesta remissinstanser var positiva till förslaget men Svenskt Näringsliv blev rasande över vad de såg som ett allvarligt ingrepp i den fria anställningsrätten. Regeringen tog intryck av näringslivsvännernas vrede och placerade utredningen i skrivbordslådan. I stället tillsattes en ny utredning som av allt att döma är tänkt att mynna ut i så menlösa förslag att ingenting förändras och näringslivet behåller humöret.
Det är impopulärt att prata om brottslingar som människor, särskilt när det är valår. Förhoppningsvis kan ändå Lexbase föra det goda med sig att det går upp för fler hur obehagligt ett samhälle är där en dömd aldrig kan komma ur sina bojor. Tänk om den obligatoriska valdebatten om brott och straff kunde handla om det.
För övrigt borde det allt vanligare politikerargumentet att politikern i fråga tycker sig ha märkt att »människor känner« på ett visst sätt inför något bannlysas. Särskilt när den upplevda känslan av människors känslor ska ligga till grund för lagstiftning.
