En himmelsk drog
Våren är återkommen. Jorden är
lik en som lärt dikter, på barns vis;
o, så många! ... Och för sitt besvär
får hon äntligen motta sitt pris.
Skriver Rilke i den tjugoförsta av sina Orfeussonetter. Eller kanske (för jag är inte riktigt klar med översättningen):
Våren har kommit igen. Jorden kan
dikter, på barns vis; o så många,
många! … Detta är priset hon vann
för all lärandets möda, den långa.
Eller varför inte:
Våren är här igen. Likt ett barn lärt
dikter kan jorden nu många, o många!
… Och hon mottar så för det långa
lärandets möda det pris det är värt.
Jaja. Helt bra blir det inte, men det är sådant jag roar mig med om kvällarna när jag egentligen har andra mer angelägna saker att ta itu med. Våren är återkommen, i alla fall. Berlin har fällt sin sjaviga vinterpäls. Klimatet har äntligen lite morot att komma med, och inte bara piska. Ungdomar hånglar farligt nära kanalkanten och ölblomman blommar på uteserveringarna.
Jag antecknar själv detta på en parkbänk som jag för tillfället delar med två arabisktalande haschförsäljare. De förefaller också nöjda med den arbetsmiljö-förbättring som våren utgör, även om den också innebär att de måste dela sin arbetsplats, alltså parken, med löst folk som mig. (I skrivande stund säljer de till en knubbig blond yngling som förklarar att han konverterat till islam. De ser inte särskilt imponerade ut.) Någon går förbi med en tygkasse som bär texten »Sverige« och olika nyckelord, såsom »älg« och »midsommar«. Så typiskt tyskt. Inte ens Rilke kunde hålla sig från Sverige, utan drog runt i Skåne och Göteborg i sin vita linnekostym under någon av sina europeiska snyltturnéer. Det var förstås på den gamla goda tiden, då Europa var långt mera gränslöst och integrerat än i dag.
Men våren är återkommen, och är en drog i sig. Den gör en, som man brukar säga, till »en annan människa«. Jag tolkar detta bokstavligen. Beroende på årstiden förändras mina ambitioner, prioriteringar, ideal och val. Så mycket för individen som konstant och rationell – denna vacklande grund som folk försöker bygga samhällen på.
Det är inte bara klimatet som påverkar mig. Jag renskriver detta på divanen i den lägenhet jag för tillfället hyr av en österrikisk konstkritiker med smak för trettiotalet (det dekadenta trettiotalet, alltså, inte det fascistiska). Vem blir jag av att bo här, bland tunga trämöbler och ekivoka antika skyltdockor, franska kort och tyska filosofer? Tja, i vart fall en annan än den jag var när jag hyrde en lägenhet av en sportig hipster med dyrt soundsystem och ett skafferi fyllt av ekologiska gryn. Min miljömedvetenhet har exempelvis redan fallit tillbaka igen.
Allt detta är dessutom bara materiella omgivningar. Hur mycket starkare är inte de sociala sammanhangen! Allt det som den oförliknelige polske författaren Gombrowicz kallade »formen« och utropade till sin huvudfiende.
Varje gång jag läser en riktigt bra bok vill jag skriva en likadan. Läser jag Henry James vill jag bli psykologisk realist, läser jag den unge Almqvist vill jag bli exalterad romantiker. Jag har inga talanger för vare sig det ena eller andra, och resultatet blir, lyckligtvis, alltid något annat. Jag blev inte Rilke ens när jag skrev egna Orfeussonetter.
Så avtecknar sig om inte annat i bristen och oförmågan – så att säga i översättningsfelen och de ofrånkomliga förvrängningarna – något som liknar skuggan av en personlighet. På parkbänken. I vårsolen.
