En julsaga
Och det hände sig vid den tiden att från släktens överhuvud utgick ett påbud att hela släkten skulle fira jul, allihop tillsammans, för första gången. Detta var den första stora julfesten i släktens historia, och den hölls i ett hyrt vandrarhem med ett för ändamålet lagom stort antal rum och en för ändamålet alldeles för liten öppen spis. Då färdades alla var och en från sin stad – kusiner, barn, barnbarn, mostrar, fastrar och morbröder, mormödrar och farfäder – för att låta sig julfiras, julätas och svepas med i den förnumstiga känsla av lycka och berusning som bara en julafton och ett riktigt stort glas starkvinsglögg kan ge.
Nu var det bara det att ingen egentligen ville fira tillsammans. Syster Emma hade redan stressat sig till magsår med för mycket jobb, för lite sömn och på tok för många fika-på-dagis-aktiviteter. Farbror Kalle tyckte inte om julen av Ren Princip och hade inte firat de senaste åren, faster Britta fick ofta migrän av sammankomster på fler än tre personer om de inte inbegrep någons sorts skönhetsbehandling eller bubbelbad och kusinerna från landet gillade varken sill eller farbror Kalle. För farfar spelade det ingen roll, för han var senil och visste aldrig var han var.
Men ett påbud är ett påbud och dessutom kom det från mormodern, även känd som släktens överhuvud. Ända sen hon såg julen i Ingmar Bergmans film »Fanny och Alexander« och några scener ur »Madicken på Junibacken« hade hon drömt om att få ge släkten den Perfekta Julen. Och inte kunde släkten säga nej till mormors önskan om en idyllisk jul? Vem visste dessutom om det var mormoderns sista jul i livet? Det visste i och för sig alla att det inte var, mormodern var relativt ung och pigg som en nötkärna. Men ändå.
Så kom det sig att den stora brokiga släkten som egentligen bara ville vara hemma i sin egen soffa, i mysbyxor och äta knäckemacka med senap och julskinka satt i ett vandrarhem en mörk decemberkväll med papptallrikar och plastglas och åt faster Brittas hemgravade sill, präktiga Allans ekologiska, svindyra lax och inget-jubord-utan-potatis-med-sardinspad-Janssons. Utom veganerna då som åt tofu och senila farfar som åt pappersduk.
Och trots att småbarnen välte grytan med risalamalta över hela golvet, tonåringarna bråkade över vems tur det var att ha ipaden, kusin Tilde fick ett sammanbrott när hon upptäckte att hon glömt julklapparna hemma och svåger Karsten blev lite för full höll alla god min och kände Frid och Fröjd. I högtalarna skvalade julradio med melodier om Jesus och Gud och utanför snöade det nästan. Det var i och för sig regn men hade det bara varit lite kallare så hade det varit snö.
Och när alla ätit så mycket att de började bli illamående och öppnat de inte alltför dyra paketen som ändå skulle kosta ungefär samma så det inte blir orättvist, samlades man framför den alldeles för lilla öppna spisen som dessutom rykte in och enades om att detta var en Välsignad jul. Sen gick man raskt till sitt lilla vandrarhemsrum och stängde dörren och svor över röken, sillen, paketen, pratet, skrytet.
Och medans svåger Karsten gav upp att få ett julaftonligg eftersom han var för full och hans fru för arg, Brittas migrän började lätta och tonåringarnas mobiler tog slut på batterier sänkte sig mörkret över vandrarhemmet och släkten. Ensam framför den lilla öppna spisen som för länge sen slutat alstra nån värme satt mormodern kvar och tänkte: det här var det absolut värsta jag varit med om, men jag gjorde det för släktens skull.
