En kvinnlig Stoltenberg

Socialdemokraternas politiska behov hösten 2010 är inte svåra att räkna ut. Självklart måste partiet gå åt höger. För dem som tror att de kan vinna valet 2014 med »traditionell socialdemokratisk politik« är det bara att studera varenda röd valvinst i Europa sedan Blair 1997. Schröder, Zapatero, Socrates, Stoltenberg, Lipponen, Nyrup-Rasmussen et cetera et cetera – alla föregicks av en mittenorientering högerut. Alla har på olika sätt sågat av fotbojan till facket och fokuserat på den arbetande medel­klassen.

Situationen är märkligt lik den David Camerons brittiska konservativa stod inför 2005. Blair hade likt [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] stulit det gamla maktpartiets koncept och gjort Tories långvarigt irrelevanta. För att stjäla tillbaka initiativet gällde det nu för Cameron att göra en Blair på Blair. Precis som Mona Sahlin hade Camerons företrädare gått mot mitten, men lite försiktigt i smyg, för att i trängda lägen raskt retirera till traditionell retorik. Camerons jobb var därför att gå mot mitten med pukor och trumpeter, med avböner och brösttoner, som Blair en gång gjorde, och som Reinfeldt gjorde när han 4 mars 2004 på DNDebatt kallade moderaternas tidigare skattesänkningsförslag »orättfärdiga«.

[[Mona Sahlin|Sahlin]] har redan dumpat skräcken för sänkt inkomstskatt och för betyg i skolan. Kvarstår att med emfas släppa fastighetsskatten, rut-motstånd och apoteksmonopolkramande. Kanske rentav föreslå den förnyelse av arbetsrätten moderaterna inte vågar genomföra.

Problemet är vem som ska göra det.

Socialdemokraterna kunde länge välja och vraka mellan Sveriges främsta politiska talanger.

De var mer än bara ett parti, de tillläts definiera vad Sverige stod för. Med undantag för Liberaldemokraterna i Japan (ett annat gammalt parti i kris) finns ingen demokratisk nation som så slukats av ett parti. Det gav s en enorm bredd, från icke-kommunistiska vänsterextremister till liberaler.

Men det var en balansakt. Länge kunde maktens mystik, det statsbärande, locka till sig »the best and the brightest«. Där fanns också arbetarrörelsens gamla respekt för, och behov av, vänsterintellektuella. Men samma maktmonopol närde processer som med tiden hotade att blockera bort begåvningar.

Inom SSU växte en kader fram som känns igen på den lätt indignerade och irriterade ton de anlägger när omvärlden vägrar förstå att det mest socialdemokratiska också är det mest moraliskt rätta. I den världen har man inte dragit sig för att sätta den politiska kniven i sin nästa och slakta sina ideal för att närma sig den innersta krets där partilinjen, och därmed den högsta moralen, fastställs. När det interna livet till slut blivit viktigare än omvärlden, och interna meriter trumfat verkliga, har kompetensreserven dränerats. Och nu står socialdemokraterna dessutom sedan en tid utanför makten.

Mona Sahlins svar på fenomenet [[Anders Borg]] är talande. ­Anders Borg har insett att en aura av vetenskaplighet och ekonomnörderi ger respekt i media, och i förlängningen hos allmänheten. Han har byggt upp en stab pepprad med professionella nationalekonomer som agerat supporterklubb för nymoderat politik och serverat Borg siffror.

Mona Sahlin hade 2007 kunnat samla några av Sveriges främsta ekonomer i ett socialdemokratiskt krigsråd: hon hade kunnat kalla hem Anders Borgs studiekompis och rival Jens Henriksson från IMF som finansministerkandidat. Men tänkte hon ens tanken? Varför, när det fanns så många tungviktare från den innersta kretsen, som [[Thomas Östros]] och [[Veronica Palm]]?

Plötsligt inser man hur bräckligt det ­socialdemokratiska bygget hela tiden varit. Hur liten Erlander varit utan Palme, hur svag Palme varit utan Kjell-Olof Feldt, Anders Ferm och Klas Eklund. Det räckte med ett decennium av intellektuell utarmning under Göran Persson för att hela s återväxt skulle bero på bara Anna Lindh.

Nu drömmer socialdemokratin om en kvinnlig Jens Stolten­berg, som har omdöme nog att inse vad som krävs, briljans nog att tänka ut en plan, auktoritet nog att genomföra den och karisman för att återge partiet vinnarkänsla.

Men alla tre plausibla ledarkandidaterna är män och ingen av dem samlar de nödvändiga Stoltenberg-kvaliteterna. [[Pär Nuder|Pär Nuders]] briljans och [[Thomas Bodström|Thomas Bodströms]] karisma hade möjligen varit klädsamma om de haft [[Sven Erik Österberg|Sven Erik Österbergs]] omdöme och auktoritet. Och vice versa. Om s vill ta tillbaka makten måste partiet i stället våga välja en ung idépolitiker som ledare.

***
För övrigt har media redan, till synes oreflekterat, tagit för vana att låta Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och [[Jimmie Åkesson]], ledare för landets femte största parti, kommentera politiska skeenden.