En låglönefabrikörs bekännelser

Det är varje redaktörs stora skam, men inget vi talar om, eftersom det vore att dra undan mattan under våra egna fötter. Men förr eller senare blir samvetet alltför ömt och nu är jag där: 

Jag driver en låglönefabrik. Jag har gjort det i åratal. Det är värre än så, förresten: sedan jag först blev redaktör har jag i praktiken sänkt arbetarnas ersättningar, eftersom jag undvikit att höja dem när allt annat har höjts. 

Jag är förstås i dåligt, men stort sällskap. Häromveckan tog Sonia Hedstrand, frilansande kulturkritiker, gåspennan och gick från Dagens Nyheter i protest mot de usla arvodena. För ett par år sedan var det hela femtio kulturskribenter på samma tidning som samlade sig till gemensam protest. För ett år sedan, ungefär, var det ett trettiotal av samma slag som tog på sig varselvästar och protesterade utanför Svenskan. 

Och allt det här har förstås lett till absolut ingenting. Jag och mina redaktörskollegor driver våra fabriker vidare. När det är budgettider händer det att vi funderar på att justera arvodena. Nedåt, givetvis. Man måste ju hålla i kostnaderna. 

Och där kom paradoxen. 

Under de trettio år jag varit aktiv i den här branschen har det alltid förts allvarliga diskussioner om den egna verksamheten. Det har ständigt dragits i gång projekt. Projekten har alltid haft en sak gemensam: de har aldrig handlat om vad det faktiskt står i tidningen. De har alltid handlat om sådant som datorisering, digitalisering och ”synergieffekter”. Det närmsta projekten någonsin kommit tidningens innehåll och faktiska kvalitet har varit då man gjort om layouten. Då har man, som det heter, ”ritat tidning”, ett uttryck som gör det alldeles klart att det handlar om något annat än att ”skriva tidning”. 

Här är ett litet påpekande: jag kan aldrig påminna mig att en samling digitaliseringskonsulter stått i varselvästar utanför en större tidning i protest mot sina låga arvoden. Jag tror inte att de haft anledning att göra det. 

Efter tre decennier borde jag ha vant mig vid det här, men det har jag inte. Snarare tvärtom. Det känns som att ha jobbat på restaurang hela sitt yrkesliv, utan att någon på arbetet någonsin brytt sig om maten, utan bara om möblerna, takfärgen, kassaapparaten och allt annat. 

De senaste välbetalda konsulterna som roterar från redaktion till redaktion har rent av börjat snegla på en ny grej: tänk om man skulle ta och servera mat helt utan råvaror? AI, kallas det. Varför besvära sig med tänkande, skrivande, prövande människor, om man kan få en algoritm att författa en hyfsat trovärdig efterapning av en verklig text?  

Det serveras redan en del mat utan råvaror i svensk press, även om det fortfarande finns låglöneskribenter bakom texterna i Fokus. Men vem vet hur länge det håller? 

Det är ju, antar jag, fullt möjligt att de välbetalda konsulterna som nu vill rensa bort de underbetalda skribenterna har rätt. Det är kanske rent av sannolikt. Man inbillar sig gärna som redaktör att läsare suktar efter den originella tanken, den nyskapande språkliga vändningen, den stilistiska rytmkänslan och allt det där andra. Men man blundar för att många läsare, efter att ha läst undermåligt AI-språk i några månader, antagligen börjar betrakta det platta efterapandet av andras arbete som normalt. Det är ju nästan alltid vi som anpassar oss till maskinerna, inte tvärtom. 

Och ni, mina tappra kolumnister som tror att det här är en inbjudan till löneförhandling: glöm det. Vi har lagt pengarna på digitalisering, för hade vi inte gjort det skulle vi inte ha funnits alls. 

Jag påstod trots allt aldrig att de dyra konsulterna inte gjorde något som – också – är viktigt. Bara att de fick bättre betalt för det. 

Vi har alla våra kors att bära. Ni kolumnister har era slavlöner. Jag har mitt dåliga samvete. Låt oss lida tillsammans, så länge det varar. 

***

Läs även: Är det rimligt att likställa propagandister med journalister?

Läs även: Nytt år, nya undergångar