En lektion jag sent ska glömma
Jag visste det inte då men inser nu att jag också har gått en lektion i makarna Ed-Kristerssons Skola för ekumenik.
Toppbild: TT
För en del år sedan hamnade jag bredvid Birgitta Ed på en middag. Det var en rätt stor tillställning och vi – eller i alla fall jag – hade riktigt trevligt. I alla fall fram till desserten då vi kom in på en av mina hjärtefrågor; stadsbyggnad. Vi hade olika uppfattningar i en vid tiden aktuell bygglovsfråga i Stockholm. Min vana trogen var jag emot. Hon var för.
När Birgitta Ed undrade hur jag tänkte använde jag det äldsta av debattknep; i brist på argument höjde jag min redan från början genomträngande stämma några snäpp. Så till den grad att några bordsgrannar sneglade oroat åt mitt håll. Skulle jag övergå till våldsamheter?
Birgitta Ed fanns sig dock. "Skrik inte åt mig!" sa hon lugnt men bestämt och med ögonen riktade rakt mot mina. Jag bad skamset om ursäkt och samtalet fortsatte på en mer civiliserad nivå. Om jag försöker fånga med ett ord vad som fanns i den där blicken så får det bli "pondus". Den rymde det som vissa lärare i skolan hade. De som ingjöt respekt och som höll ordning på klassen utan stora gester.
I Veckans Fokus berättar Erik Zsiga intressant om den betydelse makarna Birgitta Ed och Ulf Kristersson har haft för den ideologiska fostran av en hel generation politiskt intresserade och borgerligt sinnade svenskar, Zsiga själv inkluderad. Och ja, det ska stå "paret", inte "Ulf Kristersson".
Bägge har, visar det sig, ägnat decennier åt något som de invigda kallar "ekumenik", vilket egentligen innebär att få folk från olika håll att träffas för att nyfiket och respektfullt diskutera med varandra. Avsikten är inte egentlige att vinna debatten utan att belysa en fråga bredare med förhoppningen att det i slutänden leder till ökade insikter och bättre beslut.
Jag visste det inte under den där middagen men inser nu att jag också har fått en lektion i makarna Ed-Kristerssons Skola för ekumenik.
Läs även: Ulf och Birgitta – politikens radarpar
