En lyckligare kritiker
Kritikdebatten har radikaliserat mig. Dessutom tråkar den ut mig. Den handlar om så många saker, om ekonomiska förutsättningar, om fördjupning och fördumning, om självständighet och beroende. Överallt under ytan pyr en sorg som bubblar upp som små rapningar av härsken elitism, ety Kritiken Som Vi Kände Den är hotad. Det är obekvämt för dem vars status i den gamla världsordningen var hög.
Desperata unga och gamla kritiker rasar, mot varann, mot medierna. Och mot kulturformernas och informationens demokratisering, mot att vem som helst kan tycka vad som helst nuförtiden, utan högskoleexamen, en fast grund i den kulturella kanon, eller privata vänner på de viktigaste redaktionerna. Mot vanligt folk, med andra ord. De (vi) som har svikit kritikerna genom att inte kräva essäer i kvällstidningarna. Svikit kulturlivet genom att välja familjeunderhållning i TV4 över svårartade performancevrål om lördagskvällarna.
Jag håller med om att det är farligt, farligt för demokratin och kulturlivet och för tankens frihet, att kritikens plats i dagstidningar och public service är stympad. Men vi lever i en tid då medierna utvecklas i långa skutt. Just nu är allt i luften, men ansvaret för det ligger lika lite hos det förmodat fördummade folket som hos kritikerna själva. Ta det lugnt, vill jag ropa åt mina sprattlande kollegor, njut av utsikten! Håll ett fast grepp om värderingar och värdesaker, så får vi se om ett tag var vi landar. Finansieringsmodeller och distributionskanaler lär vara nya, men jobbet blir ungefär det gamla vanliga: att läsa och uppfatta, analysera och kontextualisera, kommunicera och ifrågasätta.
En kulturbevakning utan de gamla distinktionerna mellan högkultur och skräp – och med en växande betydelse för olika typer av deltagarkultur, som spel – kommer förstås också att kräva en hel del nya metoder. Vi kommer sannolikt ofta att behöva bege oss utanför den enskilda texten in i ett bredare sammanhang, konsekvent diskutera kulturens reception och användning utöver dess form och kvalitet.
Nu efterlyser jag alltså inte ett antropologiskt grepp, den där tropikhjälmen som växer ut på många kritikerskallar då »Melodifestivalen«, Sweden Rock Festival, Dreamhack eller en ny »Twilight«-film hägrar. Men kulturkritiken ska självklart befatta sig med betydelser och mening, med öppna budskap och dolda strukturer: det existensberättigandet är nog det enda vi inom fältet är någorlunda överens om.
Det förutsätter semiotik och cultural studies i verktygslådan utöver den lika livsviktiga gamla närläsningen. Det förutsätter en kritiker som inte uttalar sig von oben utan vågar bli en initierad deltagare, precis som han redan är på operan och galleriet (hur gärna han än koketterar med sin låtsade distans). De kunnigaste popkulturskribenterna har förstås redan dessa förmågor. De sitter i dag fast i frilansträsk och på nöjesbilagor och sliter sitt hår medan kollegerna på finkulturavdelningarna dag efter dag missförstår, felrepresenterar eller ondgör sig över allt de själva skulle kunna skriva klokt och viktigt om.
Det vackraste inlägget i hela debatten står debattören Rasmus Fleischer för på sin blogg Copyriot, när han i en text om troll på nätet söker alternativ till en dryg och negativ kritikreflex. Vi behöver skapa utrymme för affekt, skriver han, »man måste våga vara ett fan. Att älska för sina passioner i stället för att hata andras. Att ställa kunskapen i livets tjänst i stället för tvärtom.« Uppleva, analysera, kommunicera. En radikal subjektivitet i livets tjänst. Det skulle leda till en fascinerad publik för kritiken – och vet ni vad? Lyckligare kritiker.
