En människas vantrivsel i kulturen blir ofta bra stoff
Marie Antoinettes försök att förbli människa i en tuktad trädgård ekar ända in i vår tid.
Toppbild: Wikicommons
Inte sällan är det rena tillfälligheter som avgör vad man läser. Jag upptäcker att vi har Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette i dubblett. En utgåva från 1953, en från 1989. En av dem bör jag läsa, tänkte jag och slungas in i ett gripande porträtt av en dotter som av sin mor tvingas iväg från vackra Schönbrunn mitt i Wien till det som författaren beskriver som det ”själlösa skrytbygget Versailles”. Ett slott som ”helt utan anledning höjer sig mitt i det främmande landet”. Vid sidan av huvudstaden. På en konstgjord kulle. "Autokratins mest storartade och utmanande gest", dundrar Zweig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ett slott från vars fönster man endast ser anlagda kanaler, konstgjorda klippta parker, ingen flod, inga vägar. Rien. Var det som landsman, österrikare och habsburgare som Zweig var så inkännande med Marie Antoinette fatala öde att: bli drottning i vad som denna tid var Europas stormakt?
Oavsett vilket gav det nerv. En människas vantrivsel i kulturen blir ofta bra stoff.
Särskilt om det är en människa fylld av idéer.
Det är den unga österriska flickan. Hon söker och hittar. Frizoner. I det kvävande, gör det lilla grannslottet Trianon till sitt. Anlägger en park.
Inte i den trista tuktade rätlinjiga naturvidriga franska stilen. I den anglo-kinesiska. Där allt ska finnas om vartannat.
Den vackra drottningens vackra park erbjuder ett alternativ, ett myller av uttryck: En romantisk ruin. Små lanthus. Grekiska tempel. Holländska väderkvarnar.
”Bry dig inte om politiken”, säger hennes mamma Maria Theresia. Men allt förvandlas till politik. Den unga flickans kamp mot onaturen i Versailles handlar inte om en protest mot tuktade plantor. Hela den uppstyltade etikettkulturen måste utmanas. Liksom allas vakthållande på alla. Bara fanatiker kan överleva i en sådan värld.
Det syrefattiga hovlivet för drottningen allt närmare elden. Nöjeslysten öppnar hon sitt eget casino. Hennes växande spelberoende beseglar hennes öde. Hovtanternas skvaller planterar det frö som enligt Zweig gör det möjligt att senare skicka henne till giljotinen. Skildringen av hur Marie Antoinette drar på sig spelskulder som staten tvingas låna ur folkets skattkista för att reglera, är spöklik. Men det är inte spelandet utan maskeraderna som är hennes passion. Dold blir hon sig själv. Fritt spelrum för fantasier och erotiska äventyr. Rykten surrar. De handlar om von Fersen. Och en förestående revolution. Drottningens ståndpunkt är att revolutionen är fienden. Revolutionens att drottningen är hindret. Inte enväldet, inte kungen. Han är för svag. För rädd, kan ju fås att gå med på vad som helst.
Zweig skriver om kungen dagen efter den 14 juli: ”Träffad på högra kinden i och med erövringen av Bastiljen, sträcker han nästa morgon undergivet-kristligt också fram den vänstra; i stället för att bli rasande, i stället för att förbanna och straffa, lovar han i nationalförsamlingen att dra tillbaka sina trupper, som kanske ännu skulle ha varit beredda att kämpa för honom, från Paris, och förolämpar därmed de försvarare, som har fallit för honom. Genom att icke våga säga ett hårt ord om dem som mördat Bastiljens guvernör, erkänner han terrorn som en berättigad faktor i Frankrike.”
Vi lärde oss att det är med den franska revolutionen som liberalismen, socialismen och konservatismen föds. I ännu högre utsträckning idén om staten som en mordfabrik och terrorapparat. Zweigs porträtt av Marie Antoinette är en skildring av ett försök att vara människa i en sådan värld. Hennes frihetslängtande trädgårdar, kläder och förbjudna kärleksmöten i ett inferno av extrema politiska experiment, var ett vackert försök för länge sedan, men jag fylldes för varje sida jag läste av en insikt om att det ju handlade om nuet.
Inte sällan är det rena tillfälligheter som avgör vad man läser. Jag upptäcker att vi har Stefan Zweigs biografi om Marie Antoinette i dubblett. En utgåva från 1953, en från 1989. En av dem bör jag läsa, tänkte jag och slungas in i ett gripande porträtt av en dotter som av sin mor tvingas iväg från vackra Schönbrunn mitt i Wien till det som författaren beskriver som det ”själlösa skrytbygget Versailles”. Ett slott som ”helt utan anledning höjer sig mitt i det främmande landet”. Vid sidan av huvudstaden. På en konstgjord kulle. ”Autokratins mest storartade och utmanande gest”, dundrar Zweig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ett slott från vars fönster man endast ser anlagda kanaler, konstgjorda klippta parker, ingen flod, inga vägar. Rien. Var det som landsman, österrikare och habsburgare som Zweig var så inkännande med Marie Antoinette fatala öde att: bli drottning i vad som denna tid var Europas stormakt?
Oavsett vilket gav det nerv. En människas vantrivsel i kulturen blir ofta bra stoff.
Särskilt om det är en människa fylld av idéer.
Det är den unga österriska flickan. Hon söker och hittar. Frizoner. I det kvävande, gör det lilla grannslottet Trianon till sitt. Anlägger en park.
Inte i den trista tuktade rätlinjiga naturvidriga franska stilen. I den anglo-kinesiska. Där allt ska finnas om vartannat.
Den vackra drottningens vackra park erbjuder ett alternativ, ett myller av uttryck: En romantisk ruin. Små lanthus. Grekiska tempel. Holländska väderkvarnar.
”Bry dig inte om politiken”, säger hennes mamma Maria Theresia. Men allt förvandlas till politik. Den unga flickans kamp mot onaturen i Versailles handlar inte om en protest mot tuktade plantor. Hela den uppstyltade etikettkulturen måste utmanas. Liksom allas vakthållande på alla. Bara fanatiker kan överleva i en sådan värld.
Det syrefattiga hovlivet för drottningen allt närmare elden. Nöjeslysten öppnar hon sitt eget casino. Hennes växande spelberoende beseglar hennes öde. Hovtanternas skvaller planterar det frö som enligt Zweig gör det möjligt att senare skicka henne till giljotinen. Skildringen av hur Marie Antoinette drar på sig spelskulder som staten tvingas låna ur folkets skattkista för att reglera, är spöklik. Men det är inte spelandet utan maskeraderna som är hennes passion. Dold blir hon sig själv. Fritt spelrum för fantasier och erotiska äventyr. Rykten surrar. De handlar om von Fersen. Och en förestående revolution. Drottningens ståndpunkt är att revolutionen är fienden. Revolutionens att drottningen är hindret. Inte enväldet, inte kungen. Han är för svag. För rädd, kan ju fås att gå med på vad som helst.
Zweig skriver om kungen dagen efter den 14 juli: ”Träffad på högra kinden i och med erövringen av Bastiljen, sträcker han nästa morgon undergivet-kristligt också fram den vänstra; i stället för att bli rasande, i stället för att förbanna och straffa, lovar han i nationalförsamlingen att dra tillbaka sina trupper, som kanske ännu skulle ha varit beredda att kämpa för honom, från Paris, och förolämpar därmed de försvarare, som har fallit för honom. Genom att icke våga säga ett hårt ord om dem som mördat Bastiljens guvernör, erkänner han terrorn som en berättigad faktor i Frankrike.”
Vi lärde oss att det är med den franska revolutionen som liberalismen, socialismen och konservatismen föds. I ännu högre utsträckning idén om staten som en mordfabrik och terrorapparat. Zweigs porträtt av Marie Antoinette är en skildring av ett försök att vara människa i en sådan värld. Hennes frihetslängtande trädgårdar, kläder och förbjudna kärleksmöten i ett inferno av extrema politiska experiment, var ett vackert försök för länge sedan, men jag fylldes för varje sida jag läste av en insikt om att det ju handlade om nuet.
