En mindre stat kan också spela stormakternas spel
Små stater med större muskler att försvara sig själva tycks faktiskt ligga i linje med Trump-administrationens utrikespolitiska förhoppningar.
Toppbild: Czarek Sokolowski / AP
Jag har nyligen varit i London och bott på den sortens medlemsklubb där en gentleman uppmuntras att inleda sin dag med att äta frukost i en magnifik matsal med det anspråkslösa namnet Coffee room och därefter tillbringa några timmar med papperstidningarna i det lika magnifika Morning room. En ren lyx för den som, likt undertecknad, är van vid att skrolla morgonnyheterna på en flottig mobilskärm.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I New York Times läste jag en morgon en debattartikel av två tongivande liberala röster i Polen, journalisterna Jaroslaw Kuisz och Katarina Wigura, om den lilla statens belägenhet i en värld präglad av en trumpsk doktrin där ”stormakter med kärnvapen tar för sig allt de kan”. Enligt Kuisz och Wigura är mindre demokratier i Europa och Asien inte längre betjänta av att knyta sitt öde till USA, utan bör i stället söka skydd hos det ”andra väst”, med EU i spetsen, som fortfarande betonar internationellt samarbete och folkrättens betydelse.
Samma defaitistiska ton har förekommit i svenska medier på sistone. Jag kan inte längre hålla räkningen på alla artiklar jag har läst om Donald Trumps utrikespolitik som med spelad förtrogenhet med Thukydides verk om det peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) citerar den atenske historikerns reflexion, att ”de svaga blott har att finna sig i” de mäktigas nycker.
Men måste den som är liten till ytan alltid vara svag och utlämnad åt andras nåd eller onåd? Har inte just Polen visat, att också en mindre stat kan spela stormakternas spel genom att kraftigt öka sina försvarsutgifter och, ännu viktigare, förbehålla sig handlingsfrihet i frågan om anskaffning av egna kärnvapen?
Vid ett forskarseminarium om kärnvapen på Försvarshögskolan härförleden sade den belgiske statsvetaren Alexander Mattelaer just detta, att den lilla statens framtid står att finna i Polen. Han förutspådde en ”tredje atomålder” där kärnvapenspridning framför allt sker i Europa och Asien. En sådan utveckling skulle nämligen, menade Mattelaer, höja tröskeln för ryska och kinesiska angrepp.
Han påminde även om, att skälet till att Nato så starkt betonade sina kärnvapen under det kalla kriget var att väst behövde kompensera för ett underläge i konventionella militära styrkor i förhållande till Sovjetunionen. Det förefaller, åtminstone för mig, som ett argument för att mindre länder med eftersatta försvar i dag utvecklar en egen kärnvapenförmåga för att få andrum att återuppbygga sin konventionella förmåga.
Det skulle, i så fall, handla om ett antal taktiska kärnvapen, eftersom långräckviddiga, strategiska kärnvapen potentiellt kan sluta i Harmagedon och därför torde utgöra en mindre trovärdig avskräckning. Det låter intuitivt fel, men vilket land, utom möjligen en dödskult som Nordkorea eller Iran, är egentligen intresserat av civilisationens slut?
NPT, det juridiskt bindande icke-spridningsavtal som så gott som alla länder har undertecknat, utgör i praktiken inget hinder. Dels innehåller avtalet en ”i nödfall krossa glaset”-klausul, dels struntar de befintliga atommakterna i att uppfylla avtalets nedrustningsambitioner.
Små stater med större muskler att försvara sig själva tycks faktiskt, och tvärtemot vad Jaroslaw Kuisz och Katarina Wigura förutsätter, ligga i linje med Trump-administrationens utrikespolitiska förhoppningar. Om man får tro vicepresident J D Vance, som häromdagen lät sig intervjuas i den brittiska tidskriften UnHerd, eftersträvar USA numera inte ett koppel av lydiga klientstater. ”Om européerna bara hade varit lite mer självständiga, och lite mer villiga att säga ifrån”, föreslog Vance, ”hade vi kanske kunnat rädda hela världen från det strategiska misstag som var den amerikanskledda invasionen av Irak”.
Washington självt verkar alltså se fördelar med en multipolär värld, där USA balanseras och disciplineras av andra starka demokratier. ”Jag vill inte att européerna bara gör vad amerikanarna säger åt dem”, påstår Vance.
Det är en princip som återstår att prövas, men visst har Vance en poäng i att världen skulle må bättre av fler maktbaser. Frågan är bara om de europeiska länderna kan följa Polen även i att psykologiskt frigöra sig från den amerikanska hegemonin och återupptäcka en nationell stolthet och identitet?
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?
Jag har nyligen varit i London och bott på den sortens medlemsklubb där en gentleman uppmuntras att inleda sin dag med att äta frukost i en magnifik matsal med det anspråkslösa namnet Coffee room och därefter tillbringa några timmar med papperstidningarna i det lika magnifika Morning room. En ren lyx för den som, likt undertecknad, är van vid att skrolla morgonnyheterna på en flottig mobilskärm.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I New York Times läste jag en morgon en debattartikel av två tongivande liberala röster i Polen, journalisterna Jaroslaw Kuisz och Katarina Wigura, om den lilla statens belägenhet i en värld präglad av en trumpsk doktrin där ”stormakter med kärnvapen tar för sig allt de kan”. Enligt Kuisz och Wigura är mindre demokratier i Europa och Asien inte längre betjänta av att knyta sitt öde till USA, utan bör i stället söka skydd hos det ”andra väst”, med EU i spetsen, som fortfarande betonar internationellt samarbete och folkrättens betydelse.
Samma defaitistiska ton har förekommit i svenska medier på sistone. Jag kan inte längre hålla räkningen på alla artiklar jag har läst om Donald Trumps utrikespolitik som med spelad förtrogenhet med Thukydides verk om det peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) citerar den atenske historikerns reflexion, att ”de svaga blott har att finna sig i” de mäktigas nycker.
Men måste den som är liten till ytan alltid vara svag och utlämnad åt andras nåd eller onåd? Har inte just Polen visat, att också en mindre stat kan spela stormakternas spel genom att kraftigt öka sina försvarsutgifter och, ännu viktigare, förbehålla sig handlingsfrihet i frågan om anskaffning av egna kärnvapen?
Vid ett forskarseminarium om kärnvapen på Försvarshögskolan härförleden sade den belgiske statsvetaren Alexander Mattelaer just detta, att den lilla statens framtid står att finna i Polen. Han förutspådde en ”tredje atomålder” där kärnvapenspridning framför allt sker i Europa och Asien. En sådan utveckling skulle nämligen, menade Mattelaer, höja tröskeln för ryska och kinesiska angrepp.
Han påminde även om, att skälet till att Nato så starkt betonade sina kärnvapen under det kalla kriget var att väst behövde kompensera för ett underläge i konventionella militära styrkor i förhållande till Sovjetunionen. Det förefaller, åtminstone för mig, som ett argument för att mindre länder med eftersatta försvar i dag utvecklar en egen kärnvapenförmåga för att få andrum att återuppbygga sin konventionella förmåga.
Det skulle, i så fall, handla om ett antal taktiska kärnvapen, eftersom långräckviddiga, strategiska kärnvapen potentiellt kan sluta i Harmagedon och därför torde utgöra en mindre trovärdig avskräckning. Det låter intuitivt fel, men vilket land, utom möjligen en dödskult som Nordkorea eller Iran, är egentligen intresserat av civilisationens slut?
NPT, det juridiskt bindande icke-spridningsavtal som så gott som alla länder har undertecknat, utgör i praktiken inget hinder. Dels innehåller avtalet en ”i nödfall krossa glaset”-klausul, dels struntar de befintliga atommakterna i att uppfylla avtalets nedrustningsambitioner.
Små stater med större muskler att försvara sig själva tycks faktiskt, och tvärtemot vad Jaroslaw Kuisz och Katarina Wigura förutsätter, ligga i linje med Trump-administrationens utrikespolitiska förhoppningar. Om man får tro vicepresident J D Vance, som häromdagen lät sig intervjuas i den brittiska tidskriften UnHerd, eftersträvar USA numera inte ett koppel av lydiga klientstater. ”Om européerna bara hade varit lite mer självständiga, och lite mer villiga att säga ifrån”, föreslog Vance, ”hade vi kanske kunnat rädda hela världen från det strategiska misstag som var den amerikanskledda invasionen av Irak”.
Washington självt verkar alltså se fördelar med en multipolär värld, där USA balanseras och disciplineras av andra starka demokratier. ”Jag vill inte att européerna bara gör vad amerikanarna säger åt dem”, påstår Vance.
Det är en princip som återstår att prövas, men visst har Vance en poäng i att världen skulle må bättre av fler maktbaser. Frågan är bara om de europeiska länderna kan följa Polen även i att psykologiskt frigöra sig från den amerikanska hegemonin och återupptäcka en nationell stolthet och identitet?
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
***
Läs även: Skyddar artikel 5 mot alla angripare?
