En misslyckad länskupp
Anna Kinberg Batras kris beror inte på slapp nepotism eller allmän arrogans. Det vi ser är ett maktövertagande som gått åt pipan.
Toppbild: TT
En lösning på pinsamheterna med landshövdingen i Stockholm vore att utnämna Anna Kinberg Batra till generalguvernör. Det var så staten brukade göra när upprorsmän sköt in sig på statens utsända. Generalguvernören chefade inte bara över civila, utan även militära myndigheter, en behändig sak om man ska kväsa snapphanar och annan allmoge som inte längre vet sin plats.
Riktigt vad Kinberg Batra skulle göra med militären – skicka upp den att korrläsa Aftonbladet? Arrestera folk som säger ”lapp”? – är svårt att veta. Också, när jag tänker efter, vad vi egentligen talar om för militär. Svea livgarde lades ned för nästan 25 år sedan. Men jag ser att Hemvärnets stridsskola finns kvar utanför Salem. Den kanske kan bistå.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Frågan är förstås om det skulle lösa något. Det är förresten en relevant fråga för landshövdingar i allmänhet.
Ända fram i hyfsad modern tid begrep man vad landshövdingen var för slags djur: den formella titeln var den föredömligt klara Kunglig Majestäts befallningshavande. Men så satte glidningen i gång.
Det mest påtagliga var att landshövdingarna, med statens goda minne, började ”go native”, som britterna sa om imperietjänstemän som lade sig till med turban och flera fruar. Från att ha varit kungens befallningshavande, blev landshövdingen alltmer länets befallningstagare. Inget regionalt intresse, från flygplansmotorer till innebandy, var för litet eller udda för att landshövdingen skulle tvingas samla på sig petitioner, för vidare befordran uppåt. Statens representant i länen blev en regional lobbyist, avlönad av staten för att påverka staten.
Anna Kinberg Batra är inget undantag. Hennes idé om sin roll har varit att främja Stockholm som ekonomiskt och innovativt centrum, om ni ursäktar plattityden. Eftersom länsstyrelserna har hand om allt möjligt kan en landshövding, i teorin, göra rätt stor skillnad i frågor av det slaget. Men i praktiken finns det länsråd, som sköter det mesta. Det är sant till den grad att landshövdingeposten antagligen är en av de minst kostsamma ställena att placera rötägg och latmaskar. Länsstyrelserna kommer, under länsråden, att puttra på som vanligt, oavsett om landshövdingen gör något, gör inget, gör fel, eller saknas.
Jag undrar om någon berättade det för Anna Kinberg Batra, innan hon utnämndes. Det finns ju, trots allt, ett mönster här.
Stockholms länsöverdirektör – tre län envisas med att kalla länsrådet så – har fått sparken och ett par miljoner av Kinberg Batra. Det finns ingen anledning till panik, för sedan i måndags finns en av allt att döma erfaren vikarie, en jurist och gammalt departementsråd som heter Claes Lindgren.
Men mönstret, mina vänner, mönstret.
Rapporteringen om Kinberg Batras kompisrekryteringar har genomgående undertonen av att hon helt enkelt vill ha kul på jobbet. Ut med tråkmånsarna, in med polarna, fram med snittarna och champagnen, ungefär. Men i mina ögon har vi att göra med något mycket mer avancerat än så. Tankarna går till Gustaf III:s statskupp 1772. Om några medaljer präglats eller revolutionsringar gjutits ska jag låta vara osagt – jag har inte heller sett till någon kuppmakaruniform – men idén verkar vara ungefär densamma: landshövdingen är trött på att vara en staffagefigur, administrationens och länsadelns gisslan. Det som exploderat i hennes ansikte är inte konsekvenserna av slapp nepotism, eller allmän arrogans, det är en länskupp som spårat ur. Stockholms landshövding har fått för sig att hon ska ta kontroll över länsstyrelsen på riktigt, i strid med åtminstone ett halvsekels förvaltningsnorm.
Facket på länsstyrelsen använder ord som ”härskarteknik” och ”toxisk ledarstil”, partikamrater beskriver Kinberg Batra som ”magnifik” och ”drottninglik”. Men problemet är nog att hon inte är drottninglik nog: hon vill inte acceptera att svenska regenter – landshövdingar inkluderade – är galjonsfigurer.
***
