En mjältsjuk betraktelse

En svensk vän kommer till Helsingfors. Han går på stan en dag och säger sedan: »Annorlunda här, intressant, men varför ser alla så arga ut?«

Några veckor senare faller en granne från en stege. Våren är här. Bruten handled, skrapsår, något revben ordentligt kaputt. Det riktiga problemet finns dock inombords, ska det snabbt visa sig. Sprucken mjälte. Akutoperation, mjälten avlägsnad, det kallas av kirurgerna för splenektomi. Nu mår min granne bra igen.

I den moderna världen är en bortopererad mjälte ingen stor sak. De flesta vet väl inte ens att de äger en mjälte och har därför inget att förlora. Med hjälp av modern medicinering kan man lätt glömma tomrummet i buken. Man kan dessutom, i bästa fall, som ett slags bonus, glömma allt vad framtida mjältsjuka heter.

Men. Den splenektomerade har en livslång förhöjd infektionsrisk. Motverkande sprutor måste tas, med vissa givna mellanrum. Det handlar numera om intervaller på flera år, på fem år, på tio år, kanske behövs en viss spruta bara en enda gång i livet, vetenskapen går ständigt framåt. Det handlar om sprutor mot meningokocker, streptokocker och pneumokocker. Dock ännu inte mot Joe Cocker och hans musik.

Min generella nyfikenhet i ärendet driver mig till olika sjukvårdssidor på nätet. Det blir på svenska och på finska, några på tyska och engelska. Jag häpnar över skillnader. På svenska sidor en påfallande optimism och nästan, ja, glättighet, ett slags kroppslig laissez-faire-attityd. På finska sidor däremot en molande pessimism, ett tyngande allvar som snabbt kan göra den inbillade sjuke mycket levnadsglad och kärnfrisk igen.

På finska infomationssidor får den splenektomerade redan i första meningen läsa att infektionsrisken nu är mycket hög för dig, stackars lille undersåte. Där står också att vissa former av infektioner har en dödlighet som överstiger 60 procent. På svenska informationsblad i samma ärende, däremot, meddelas mycket optimistiskt och glatt att det i dag finns en väldigt bred flora av antibiotika som effektivt tar kål på de flesta infektioner som bara tänkas kan. Först i någon bisats långt nere på sidan, sedan man för länge sedan slutat läsa och bry sig, kommer några snyggt inlindade ord om de mer problematiska följderna av att leva utan mjälte.

Okej, jag överdriver kanske lite nu, men inte särskilt mycket. För tendensen tycks sedan också gå igen på andra informationssidor. Cancer förefaller vara en betydligt svårare sjukdom i Finland än i Sverige. Är det då bara en tillfällighet, frågar jag mig, att den svenska sjukvården kan visa på de allra högsta överlevnadssiffrorna i många former av just cancer?

Nu måste man kanske söka efter orsaker till allt detta. Vinterkriget och fortsättningskriget och en hög dödlighet i infektionssjukdomar, svarar kanske någon på tal om splenektomierna. Men det blir bara speklulationer och frederna är ju sedan länge slutna. Det enda jag själv kan göra är att dra en liten slutsats. I Sverige skälls och gnälls det mycket på den kommunala sjukvården, men under den sjuka ytan spirar en välgörande framtidsoptimism. I Finland gnälls det väldigt lite på sjukvården i offentligheten, men under den friska ytan pyr en gravdjup pessismism.

Är jag orättvis mot Finland och den finska sjukvården? Jag vet inte, tror inte det, medicinarna kan förstås sin sak också här. Och denna lilla betraktelse nu närmast tillkommen som ett bidrag till frågan varför många ser så arga ut på gatorna i republiken Finland.

Nils Erik Forsgård är docent i idéhistoria vid Helsingfors universitet och författare.