En modern klassiker

»Den som kan tillhöra sig själv bör inte tilhöra någon annan«, sa den 16-åriga tronföljaren Kristina. Det uttryckte inte bara oviljan till äktenskap, utan också med­vetenheten om att hennes liv som monark för alltid skulle vara styrt av ett redan färdigt manus. Redan två år efter trontillträdet ville hon slippa rollen, endast pliktmedvetandet fick henne att spela den i ytterligare åtta år. Kristinas manusskrivare hade pseudonymen Gud. Dagens monarki »För Sverige i tiden« är signerad Sveriges riksdag.

Nu när Sverige går mot bröllopsyra är det inte de trosvissa republikanerna som prövas i anden, deras tidiga så avsomnade förening kan i stället glädjas åt nya medlemmar som strömmar till i upprördhet över extrakostnader för en museal kvarleva.

Det är vi andra, kalla eller ljumma monarkister, som fått problem och landat i spagat. Man kan ju alltid hävda att monarkin är ett kraftfullare scenario än de bleka och minst lika dyra alternativen. Man kan också påstå att ett litet land i norr får nischa in sig med det man har i skafferiet: lite stål, skog, Ikea och Henneskläder samt musik och deckare. Men att vi dessutom faktiskt har ett kungahus, något som blir alltmer ovanligt i världen. Och en intelligent, vacker tronföljare i huvudrollen. Allt sammantaget: en modern klassiker, som kan spelas länge än.

Bra argument, har jag tyckt. Under förutsättning att rollerna spelas med en tolkning som också talar till vår samtid.

Jag har faktiskt själv deltagit i en ­föreställning på Slottet. Den gången var det bland andra Carola, Frostensson, Mankell och jag som rituellt fick mottaga medalj ur de kungligas hand. Det blev middag också. Till bords hade jag en revy­kung från Örebro och snett mittemot, bak blomsterrekvisitan, en mjölkbonde med åtti kor. När huvudrolls­innehavarna, kungen och drottningen, gjort entré var det ner i stolarna, sen var det upp och sen var det ner … vi var figuranter i en jätteuppsättning med tydliga scenanvisningar. Efteråt kunde var och en återvända till hemorten och berätta om föreställningens ritualer. Det blev bra teater helt enkelt. Så klassisk att den blev fräsch.

Och nu kommer den stora föreställningen. Vår tids prinsessbröllop. De små medborgare, som gillar rosa och annars leker Victoria och Madde, bråkar nu om vem som ska vara storasyster eller Daniel. De repeterar redan det ögonblick, där ett klimax enligt alla dramaturgiska regler borde inträffa: kronprinsessan och Daniel på väg till och fram vid altaret. Sida vid sida.

Men scenariot är redan ändrat. Kungen ska själv leda in kronprinsessan i kyrkan. Varför? Svar. »Ty Familjen har så beslutat …!« Basta cosi.

Ett slags köksbordsbeslut har tydligen fattats, styrt av Hollywoodförebilder, ­kusiner, fastrar eller … ja, vad vet vi?

Monarkins kremlologer har förgäves försökt legitimera bakåtsträvandet med låghalta utsagor om rang och Torekov, för att sen landa i klartexten: »Ska inte pappa kungen få promenera sin dotter fram till altaret? Är det för mycket begärt?« Nej, men visst. För Svenska kyrkan är som alltid flexibel. Här vilar inga ledsamheter som jämställdhet och kyrkordning, nytt manus produceras enligt print on demand.

Kanske är det otidsenliga egentligen supermodernt och helt i samklang med valspråket. Gränsen mellan fiktion och verklighet har luckrats upp så att våra kungligheter numera inte spelar sina roller utan helt enkelt endast är sig själva. Varken mer eller mindre. Ett slags dokusåpakoncept i ett antal delar. Men med ett ofrånkomligt slutavsnitt. Man kan inte backa in i framtiden.