SST – en myndighet som lämnar en hel del övrigt att önska
Myndigheten för stöd till trossamfund, SST, vill öka kunskapen hos kommuner, regioner och myndigheter om trossamfundens roll i Sverige. De skulle behöva bättra på sin egen kunskap först.
Toppbild: TT
Jag läser rapporten Uppdrag om att öka kunskapen hos kommuner, regioner och myndigheter om Trossamfundens roll i samhället och drar en djup suck.
Publikationen är resultatet av ett regeringsuppdrag där Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) fått i uppdrag om att öka kunskapen hos kommuner, regioner och myndigheter om trossamfundens roll i samhället.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Rapporten inleds med ensidiga beskrivningar om trossamfundens viktiga arbete för att stärka sådant som det demokratiska samtalet i landet, ”Det är SST:s förhoppning att rapporten är ett led i fördjupade insatser för att öka kunskapen om trossamfundens viktiga arbete. Om myndigheter, regioner, kommuner och trossamfund arbetar tillsammans för att stärka sammanhållningen i Sverige och med ökad kunskap blir vi än skickligare på att möta de utmaningar som kommer att möta samhället i framtiden”.
Myndighetens verklighetsbeskrivning blir knepig redan när det presenteras vilka trossamfund som medverkat i utredningen. Här återfinns exempelvis Ryska ortodoxa Moskvapatriarkatet.
För många ger namnet i sig en tydlig hint om vad trossamfundet faktiskt representerar. För myndigheten blev det uppenbart alldeles nyligen när Säkerhetspolisen i ett yttrande konstaterade att Moskvapatriarkatet inte lever upp till det så kallade demokratikriteriet i lagen och skrev därtill att trossamfundet har haft kontakt med ”personer som verkar för rysk säkerhets- och underrättelsetjänst”.
Bara några månader efter att Moskvapatriarkatet bjudits in för att ”stärka tilltron till demokratiska institutioner” sparkades de så ut från myndighetens bidragsvärme.
Kvar såväl i värmen som delaktiga i rapporten är Eritreanskt-ortodoxa tewahdo kyrkan i Sverige. Kyrkan är sedan länge omskriven för att vara den brutala regimens förlängda arm i Sverige och deklarerar själva öppet på sin hemsida att de står under den eritreanskt-ortodoxa kyrkan och patriarken som residerar i Asmara. Det vill säga en regim som brutalt slår ner varje försök till demokratiskt samtal.
Ett annat trossamfund som bidragit är Sveriges muslimska förbund. När Säpo nyligen genomförde ett terrortillslag mot en islamisk förening som verkade som en moské i Tyresö, blev nog få förvånade över att skattemedel sponsrat det som pågått innanför väggarna. Att nationella insatsstyrkan kastade in chockgranater i moskén borde starta en större debatt om aningslösa bidrag, trots att Sveriges muslimska förbund nu strypt utbetalningarna.
I myndighetsrapporten har trossamfunds svar anonymiserats. Därför får läsaren inte veta när det är Jehovas vittnen eller någon av ovanstående aktörer som läxar upp oss i sådant som diskrimineringsfrågor.
I regeringsuppdraget står att läsa att myndigheten ska planera en informationsinsats till kommuner, regioner och myndigheter i syfte att öka deras kunskap om trossamfund och deras verksamhet. Insatsen ska bidra till att ”främja säkerställandet av enskildas möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.”
Att flera kommuner och myndigheter (liksom många i majoritetssamhället) känner en misstanke inför flera av trossamfunden är med tanke på verkligheten ingenting annat än sunt. Och vad det gäller kunskapshöjande insatser så borde myndigheten för stöd till trossamfund först och främst öka sina egna kunskaper om vad flera av trossamfunden finansierar och representerar. SST måste kort och gott vara förmögna att problematisera det område som myndigheten har att hantera. För det är alldeles uppenbart för var och en som inte sovit under en sten att trossamfunden inte alls enbart bidrar med gott i samhället.
Att myndigheter, regioner och helt vanliga medborgare är misstänksamma mot religiös intolerans, patriarkala normer, brutala regimer och terror är inte något som enbart kan viftas bort med förklaringar om bristande kunskap eller religionsfobier. När numera till och med den svenska säkerhetspolisen behöver kliva in är den saken uppenbar.
Att enbart föra fram trossamfundens sak, oaktat vilka dessa är, och att ensidigt tala om diskriminering som något som trossamfunden drabbas av, utan förmåga att lyfta diskriminering som olika samfund upprätthåller och utövar, är ingenting annat än häpnadsväckande naivt.
Toppbild: Bild från terrortillslaget i Tyresö
***
