Herman Lindqvist: En ny Napoleon
Långt över 70 procent av de franska väljarna anser att presidenten gör ett bra, till och med mycket bra jobb. Franska tidningar talar ofta om att vi nu lever i det III:e kejsardömet, där Sarkozy alltmer påminner om den unge Bonaparte, som ju efter några år gjorde sig till den förste kejsaren. Hans brorson upprättade det II:a kejsardömet – nu skulle det alltså vara dags för det tredje.
Likheterna med Bonaparte är många, inte bara det rasande arbetstempot. Både Napoleon och Nicolas kom utifrån. Bägge är ganska kortväxta. Bägge har hustrur som är lite längre än sina män. Hustrur som skapar oförutsägbara problem därför att de helst går sina egna vägar. Bägges mödrar har haft den äldre sonen som favorit. Napoleons mor var inte imponerad av kejsarkröningen. När Sarkozy blev president förklarade hans mor att den största dagen i hennes liv var då Nicolas, vid bara tjugosex års ålder, blev borgmästare i Neuilly.
Både Bonaparte och Sarkozy har språksvårigheter. Napoleon försökte, men lyckades aldrig lära sig varken tyska eller engelska. Inte Sarkozy heller. Trots att presidenten är relativt ung och trots att han mycket tidigt brann av ambition att ta sig upp till maktens höjder, och trots hans uttalade beundran för USA och amerikanska företeelser, har han inte lyckats lära sig så mycket engelska att han kan ge en intervju på detta språk eller genomföra ett seriöst samtal utan tolk.
Bonaparte var och Sarkozy är omusikalisk och ingen av dem dansar gärna. Båda är mycket försiktiga med vinet och absolut inga gourméer. Måltiderna är snabbt avverkade.
Både Bonaparte och Sarkozy har en stark känsla för sin egen pr och hur den ska skötas. Napoleon såg till att hans bravader fick största möjliga spridning inom alla dåtida media. Sarkozy styr sin massmediala framtoning med fast, medveten och begåvad hand. Sålunda utkom nu, vid hundradagars-jubileet, en bok skriven av Frankrikes mest kända nutidsdramatiker, Yasmina Reza. Hon följde Sarkozy mycket nära under hela valkampanjen. Hennes porträtt citeras i alla större veckotidningar. Boken heter »L´aube le soir ou la nuit« (Gryningen, kvällen eller natten) och syftar bland annat på Sarkozys, precis som Napoleons, förmåga att arbeta i stort sett dygnet runt.
Napoleon var och Sarkozy är mästare i konsten att splittra oppositionen och dra till sig starka politiska personligheter ur motståndarlägret. »Öppning« kallas det i dagens Frankrike då presidenten lyckats engagera flera av socialisternas starkaste namn. Napoleon inrättade ett stort nationellt råd av experter och höga statstjänstemän, Sarkozy har gjort detsamma. Den unge Bonaparte lyssnade på andra bedömare innan han fattade sina beslut. Sarkozy kallar till sig sakkunniga och gör det samma, beslutar själv. I dagens Frankrike är det alltid Sarkozy som bestämmer, och regeringen med statsministern i spetsen som ser till att besluten genomförs.
Sarkozy vill, precis som Napoleon på sin tid, förändra och reformera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Sarkozy tar nu vid där Napoleon slutade med frågor om lag och ordning, med den franska skolan och universitetsväsendet, med förvaltningen. Sarkozy har samma förmåga som Napoleon att på kort tid sätta sig in i även komplicerade ärenden, se vad som måste göras och fatta beslut. Båda är övertygade om att just han är kommen för att frälsa fosterlandet.
