En ond ung man

Inte mindre än sex presidentkandidater, inklusive Nicolas Sarkozy och hans socialistiske rival François Hollande, var närvarande vid minnesceremonin för de soldater som mördades av 23-årige al-Qaida-sympatisören Mohammed Merah i Montauban. För självklart blir de fruktansvärda morden på tre barn, en lärare och två militärer i Toulouse och Montauban en del av Frankrikes presidentval om en månad. Lika självklart borde Nicolas Sarkozy gynnas. Sarkozy, som likt fyra av offren har judiska rötter, får nu ikläda sig statschefens enande roll och hans hårda, säkerhetsinriktade budskap har till synes besannats. Det missgynnar utmanaren Hollande, som anses mjäkig och obeslutsam.

Frankrike har trots sin stora och hårt prövade islamiska minoritet inte upplevt inhemska fundamentalistiska terrordåd sedan en terrorvåg i början av 1990-talet. Då hade dåden ett mål, om än sjukt och missriktat; att hämnas vad terroristerna ansåg var Frankrikes ställningstagande i Algeriet för militärjuntan mot landets Islamiska räddningsfront som förföljdes efter att de vunnit valen 1990.

I dag, tjugo år senare, är det någon annat. En ensam mans irrationella sadistiska våld inspirerat av internationella förebilder. Men tyvärr har grogrunden för Mohammed Merah funnits där.

För det första det polariserade politiska klimat som Jean-Marie Le Pen odlat i trettio år och hans dotter Marine nu ohämmat försöker exploatera i terror-dådens kölvatten (trots att Jean-Marie är dömd för Förintelseförnekelse har Marine poserat som Israelvän). Personer med nordafrikanskt ursprung, som varit en del av det franska samhället i över hundra år, har stigmatiserats och misstänkliggjorts å det grövsta.

Men än värre är ändå Frankrikes dysfunktionella arbetsmarknad, som i ännu högre grad än i Sverige inte bara stänger ute ungdomar och långtidsarbetslösa, utan även personer med utländska namn eller brytning, i en spiral av fördomar och utanförskap. Som kronan på verket finns de väldiga betongförorter till storstäderna, villes nouvelles, nya städer, som byggdes som monument över moderniteten men har förvandlats till vertikal slum där polisen, rättsstaten och skolan övergett kvarter efter kvarter till gangstergäng, fundamentalister eller bådadera.

Att detta inte skapat mer utrymme för terrorceller är nästan märkligt. Antingen tyder det på att fransk terrorpolis kan terrängen bättre än i många andra länder, eller, mer sannolikt, på en kombination av antireligiositet i många fattiga nord-afrikanska miljöer och det goda inflytande som de traditionellt moderata franska imamerna utövar på de som kan spåra ur i den moskégående befolkningen.

Till Sarkozys försvar har han under sin mandatperiod gjort några halvhjärtade försök att utveckla de fattiga förorterna och talat om att reformera arbetsmarknaden. Han är heller ingen kryptorasist, med flera av sina närmaste medarbetare med nordafrikanskt och afrikanskt ursprung.

Men att framtiden är så kompakt stängd för så många unga män med nordafrikanskt bakgrund gör säkert Frankrike till en statistiskt sett mer sannolik plats för en al-Qaida-terrorist än Kanada eller Irland.

Men egentligen är det fel att tänka så. Den här historien handlar framför allt om en ensam ung man som valt ondskan, att göra slut på andras liv sedan hans eget tagit slut. Några år tidigare hade Merah sökt till franska Främlingslegionen, knappast en tummelplats för talibaner, men han gallrades omedelbart bort. I stället åkte den unge arge mannen till Afghanistan. Han har egentligen mest gemensamt med Anders Behring Breivik, som också säger sig vara stolt över att släcka barns oskyldiga liv.

Sarkozy manade till enighet och lugn, att Frankrike skulle stå över hämndens lockelse. Må han själv och hans landsmän följa denna uppmaning och arbeta på att förbättra tonläget, även om Marine Le Pen fortsätter skrika i falsett. Det får vara nog av hat och fördomar i det offentliga samtalet.

FÖR ÖVRIGT är det som hänt i Frankrike en varningssignal till Ilmar Reepalu (s) och andra politiker som konfronteras med den nya sortens antisemitism, som förrädiskt blandar Israel-Palestina-frågan med gammalt -unket judehat. Hot mot judar i Malmö och på andra ställen i Sverige är på riktigt. Den som yttrar sådana hot, eller använder brutala våldsmetaforer mot personer med judisk bakgrund, har redan passerat mer än en mental gräns. De hoten får aldrig bagatelliseras, relativiseras eller indirekt ursäktas, i synnerhet inte av offentliga företrädare, bara för att vi tror oss trygga i att anti-semitismen för alltid förpassats till historiens avskrädeshög.