En ovanlig pärla i Provence
I dag är vin från Provence mest känt för att vara blekrosa och utbjudas i bulkkvantiteter under Almedalsveckan.
På 1980-talet var vin från regionen mest känt som en bulkvara som sydfranska bönder lät översvämma gatorna med i protest mot förgripliga beslut från Paris eller Bryssel. Provencevin hade så dåligt rykte att själva ursprungsbeteckningen blev en belastning.
Dock fanns enstaka odlare med andra ambitioner. Jag minns en lunch en gång på en sydfransk krog; inte vad vi åt men väl vad vi drack: en flaska provencalskt vitt, som hette Chateau Simone och visade sig besitta en finess och komplexitet som förde tankarna till högklassig vit bourgogne. Det gjorde dessvärre även priset.
Nyligen besökte jag Chateau Simone, strax sydost om Aix-en-Provence, med berget Sainte-Victoire i blickfånget, mest känt från en serie oljemålningar av Cézanne. René Rougier, en älskvärd och pigg äldre herre i lantlig tweedblazer, tog emot med en hurtig norsk hälsningsfras. Hans mor var nämligen norska. Därmed var dock det norska ordförådet uttömt.
Familjen Rougier tog över Chateau Simone för 200 år sedan. René, 88, representerar sjätte ägargenerationen, men ansvaret för den dagliga driften åligger numer den sjunde generationen i form av sonen Jean-Francois.
Tradition och kontinuitet är kodord. Flaskornas etikett är oförändrad sedan 80 år och hälften av stockarna på odlingarnas 25 hektar, är 60 år eller äldre. De äldsta planterades för 130 år sedan och är tjocka som trädstammar. Ju äldre stockar, desto större rotsystem, vilket ger mer av terroirens – den samlade omgivningens – typiska karaktär åt druvorna.
Länge var Chateau Simone det enda vinet inom sin appellation, AOC Pallette. Egentligen skulle appellationen ha fått slottets namn. Men registreringen skedde strax efter andra världskriget, då hyllandet av det gemensamma gjorde en appellation med namn efter ett privat vinslott alltför kontroversiell.
Simones ryktbarhet härrör främst från det vita vinet, som utgör cirka hälften av produktionen. Den dominerande druvan heter clairette, vanlig både i Provence och Rhonedalen. Den stortrivs i Simones kalkhaltiga jordmån. Efter skörden i september lagras vinet ett år i stora ektunnor i slottets mögeltapetserade 1600-talsvalv, därpå ett år på minst tre år begagnade ekfat och därefter ett år på flaska innan det är klart för handeln.
– Vinet får inte bli en ekbuljong, säger René Rougier apropå de begagnade ekfaten och bjuder till provsmakning. Han inleder den med att bryta mot en av tidens stora vinnörds-trender. Han dekanterar inte. Dekantering är alldeles för brutalt, anser han.
– Degustering ska vara som att inleda en konversation med vinet. Först kan det vara lite slutet och trögpratat men efter ett tag öppnar det sig och svarar.
Chateau Simone ligger i en amfiteaterliknande nordsluttning, omgiven av barrskog och med en flod längst ner i dalen. Vattendraget, nordsluttningen och den skyddande skogen skapar ett svalare mikroklimat i det annars solstekta Provence, som mognar druvorna långsammare och bidrar till vinets särprägel och finess.
Den majoritet av Provences vinbönder som inte äger Simones gynnsamma läge, vände så småningom sin missnöjesenergi i marknadstänkande. Med regionens urgamla rosétradition som utgångspunkt skapades på 1990-talet det blekare rosévin som blivit till provencalskt varumärke och en växande sommartrend som gjort Almedalsveckan till en orgie i rosé. Varför rosé blivit ett sommarvin? Enkelt! För att semestrande fransoser förknippar det med sina sommarveckor vid Medelhavet.
