En perfekt mix av svårt och lätt

Det var den perfekta låten. I alla fall enligt de som fördjupade sig i saken. Själv var jag aldrig lika såld. Motvilligt kunde jag gå med på att det fanns en viss boogiekänsla och 70-talsdoft över den. Men Pharrell Williams låt »Happy« hade legat längre på Billboards förstaplats än någon annan de senaste åren, sålt sex miljoner exemplar och blev 2014 års mest spelade sång. Människor dansade till den i hela världen, från Hongkong till Los Angeles, från Mannheim till Lagos.

Så vem blev förvånad när forskare började genomföra studier på den? Det började med att danska neuropsykologer kom fram till att hemligheten med »Happy« var densamma som hemligheten med Rolling Stones »Satisfaction«, där magin ligger förborgad i frasen: »I … can’t ... get ...no ... satisfaction«. Det vill säga i mellanrummen, pauserna. Detta är, menade danskarna, tricket bakom de flesta stora hitlåtar. »Det finns mellanrum, pauser i rytmen och i hur den är uppbyggd, och i kompet, och det skapar ett behov, en vilja i våra hjärnor att fylla i dessa mellanrum med våra kroppar«, skrev studiens huvudförfattare Maria Witek.

Hon kollade vilka låtar som fick folk upp på dansgolvet. Hemligheten var trumrytmerna. Idealet ett slags mellanting mellan komplext och enkelt. Förutsägbara beat med oväntade pauser och mellanrum. Regelbunden nog för att vi ska kunna uppfatta det underliggande kompet, men tillräckligt med mellanrum för att vi ska vilja dansa. »Happy« var den perfekta mixen av svårt och lätt. Förutsägbara takter och komplexa synkoper, toner som sträcker sig över två takter, och händerna som klappar och Pharrell Williams röst som skapar de inbjudande pauserna.

Han är förstås inte ensam om att ha hittat den perfekta balansen mellan det bekanta och det nya.

Den amerikanske neuropsykologen Daniel Levitin påpekade att det inte bara är synkoperna utan också hur rytmen är sammansatt, och pekar på att Ray Charles i sin sång »I’ve got a woman« har trummor som håller en stadig rytm, medan pianot står för synkoperna. För mig var det associationer till minnen, andra låtar som väcktes till liv när jag första gången hörde »Happy«. Rötterna i musikhistorien är också en orsak till låtens framgångssaga, säger kognitionsforskaren Carol Krumhansl i psykologitidskriften Observer. Länken mellan musik och minne är stark. Minnet gör musiken meningsfull. Forskarnas slutsatser belyser vanliga kommunikativa principer. Vi söker det nya, och svåra men vill gärna känna igen oss. Men det finns förstås en konstnärlig sida av saken också.

I romanen »Tidens larm« ger författaren Julian Barnes röst åt Dmitrij Sjostakovitj, en kompositör vars musik levt längre än Pharrell Williams. Sjostakovitj kompositioner har använts i över hundra filmer. »Vals nr 2« är ett av musikhistoriens mest spelade verk. Osannolikt vacker, lätt och melodiös musik. Men också komplexa, förtvivlade verk med svärta och djup, som hans åttonde stråkkvartett, efter ett besök i det sönderbombade Dresden. Sjostakovitj levde hela sitt liv i Sovjet­unionen, ständigt övervakad av Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Feghetens linje var den enda i Sjostakovitjs liv som löpte rak och oavbruten, skriver Barnes, och menar att kompositören anpassade sig för mycket och skapade ointressanta verk.

Makten, liksom masspubliken, vill ha ljus och lagom komplicerad kultur. Risken med att anpassa sig är förstås att makten är okunnig och lynnig, och snart slår till också mot det harmlösa.

Iranska ungdomar trotsade myndigheterna och lade ut en video på sig själva där de dansade till »Happy«. De blev gripna av polis.